Omdirigering

Kära läsare! Läs på Fiaskot istället. Den är för tillfället bättre.

/Den självkritiska Stäppvargenredaktionen

En kass rubrik på ett dåligt inlägg

Det bästa med Stäppvargen är rubrikerna, om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag bevisligen göra.

Idag har det blivit mulet efter flera dagars solsken och det är svårt att dra några större växlar på det. Men man kanske skulle försöka? Skriva något om den globala uppvärmningen?

Där kom det! En åsikt om den globala uppvärmningen.

Jag misstänker att det finns en konspiration bland världens klimatforskare som går ut på att ingenting får vara positivt med global uppvärmning. Tvärtom så måste bilden målas nattsvart så att vi skräms att sluta vara miljöfarliga och uppvärmande. Kanske tror de att med en tillräcklig dystopisk syn på framtiden så skrämmer vi våra andningsorgan så att deras funktion inverteras så att vi andas in koldioxid och släpper ut syre.

Jag har en teori (som delas med många andra) som går ut på att den globala uppvärmningen kommer att leda till att Sverige blir ett oerhört varmt och skönt ställe att bo på. Vi kommer att kunna odla vindruvor, apelsiner och möjligen också bananer. Allting kommer att bli toppen och Den globala uppvärmningens lov kommer att sjungas.

Men sådana teorier passerar inte klimatforskarnas domedagscensur. De basunerar istället ut att vädret och klimatet i Sverige kommer att bli sämre. De säger att hela tillvaron kommer vara kass, att stormen Gudrun kommer komma tillbaks (bara det inte kommer fler i politiken), att översvämningar ska drabba våra städer och att hagelstormar ska rasa på min födelsedag. De hävdar att Sverige inte alls kommer att bli nya Provence utan ett ännu sunkigare Sverige.

Men det vore för dåligt för att vara sant. Och eftersom det finns så mycket dåligt som redan är sant, så vore det osannolikt med ännu en dålig grej. Därför kan man vara säker på att min teori är riktig och att den dystra bilden är resultatet av en konspiration. Så tro mig, Sverige kommer att bli värsta medelhavsområdet snart och allting kommer att bli underbart!

Gudars skymning (version 1.2)

Eftersom jag jobbar idag har jag ägnat mycket tid åt att läsa en intervju på Salon där en evangeliskt kristen forskare snackar lite om sin syn på det här med Guds existens. Francis Collins heter forskaren som utöver att han är ansvarig för hela hitta-alla-gener-projektet har skrivit en bok som heter The Language of God. Han är en ovanligt smart evangeliker och om ni lovar att inte bli frälsta så ger jag er tillåtelse att läsa intervjun här.

Nedan följer ett utdrag ur intervjun där reportern och den intervjuade med all önskvärd tydlighet visar att Stäppvargens syn på frågor om Gud helt enkelt och i all blygsamhet är - rätt.

Salon:

The subtitle of your book refers to "evidence for belief." What do you find to be the most compelling evidence that there is, in fact, a Supreme Being?

Francis Collins:

First of all, we have this very solid conclusion that the universe had an origin, the Big Bang. Fifteen billion years ago, the universe began with an unimaginably bright flash of energy from an infinitesimally small point. That implies that before that, there was nothing. I can't imagine how nature, in this case the universe, could have created itself. And the very fact that the universe had a beginning implies that someone was able to begin it. And it seems to me that had to be outside of nature. And that sounds like God.

A second argument: When you look from the perspective of a scientist at the universe, it looks as if it knew we were coming. There are 15 constants -- the gravitational constant, various constants about the strong and weak nuclear force, etc. -- that have precise values. If any one of those constants was off by even one part in a million, or in some cases, by one part in a million million, the universe could not have actually come to the point where we see it. Matter would not have been able to coalesce, there would have been no galaxy, stars, planets or people. That's a phenomenally surprising observation. It seems almost impossible that we're here. And that does make you wonder -- gosh, who was setting those constants anyway? Scientists have not been able to figure that out.

Stäppvargen:

Det handlar om vilket förhållningssätt man har till det som ligger bortom ens mentala förmåga. Vissa saker är ju omöjliga att föreställa sig: evighet, intethet och... öhh... andra saker som är omöjliga att föreställa sig, typ döden.

Frågan är bara vad man tar sig till med det beklämmande faktum att man inte fattar.

Alternativen är följande:

(1) Man bestämmer sig för att det förhåller sig på ett visst sätt.

(2) Man säger att man helt enkelt inte vet.

I det första fallet så kan man tro på Gud. Kolla på Collins argument: "And the very fact that the universe had a beginning implies that someone was able to begin it. And it seems to me that had to be outside of nature." Varför? För att han inte kan föreställa sig hur det skulle vara annars. "It seems almost impossible that we're here (...) Scientists have not been able to figure that one out." Eftersom slumpen att de där konstanterna är helt perfekt avvägda är så otroligt lyckosam, så är den svår att greppa intellektuellt. Alltså? Det måste vara Gud.

I det andra fallet så säger man helt enkelt "inte vet jag" och går på lunch. Man låtar sig inte frestas att dra slutsatser om saker man inte vet. För varför skulle det vara Gud som har fixat konstanterna, när det kan vara vad som helst? I samma ögonblick som man bestämmer sig för att ett visst svar bara måste vara det rätta så utesluter man en hel värld av möjligheter. Det var en snarlik inställning - och ja, här spekuleras det friskt - som fick medeltidens människor att aldrig ens försöka korsa Atlanten förrän Columbus gjorde det. Världen var ju platt, det bodde ju hemska sjömonster därute, det var ingen idé att försöka! När de arma medeltidsmänniskorna borde tänkt så här: "Inte vet jag hur det ser ut, jag seglar över efter lunch för att kolla och skulle det råka vara så att jag inte kan segla över efter lunch så konstaterar jag bara att jag inte vet".

10 000 kronors-frågan:

Vilket alternativ är bäst?


Facit: Alternativ (2).

The tabloid strikes again!

Hjälp. Jag läste just mina senaste inlägg på Stäppvargen och förfasades över de enorma pretentioner som ges utrymme i dem. Jag som trodde att Nya Stäppvargen var opretentiös och down to earth, vill till och med minnas att jag kallade den "low key". Och så blir detta resultatet. Vad är det med mig?

Om jag för ett ögonblick ska ägna mig åt introspektions-psykologi så tror jag att Stäppvargen ger mig ett tillfälle att diskutera ämnen som en ytterst liten del av omvärlden vill höra mig prata om. I vardagen känner jag mig därför manad att prata om saker som intresserar människor, vilket i sin tur skapar ett inre pretentions-tryck, som i sin tur skapar ord som "introspektions-psykologi" när jag hade kunnat välja något vanligt uttryck.

Och sen det här med engelska uttryck. Hur fånigt är inte det? Jag läser visserligen mycket på engelska, men är knappast ensam om det. Om andra personer kan avhålla sig från engelska uttryck så borde väl jag också kunna göra det?

Nåja. Bla, bla. Det blev tabloid-längd igen. Det kan vi glädja oss åt!

Svenska statens kanon för integrering av invandrare

Problemen med att fastslå en litterär kanon med officiell status är att det finns en pluralitet av värden som kan utgöra grund för den. Eftersom det finns så många olika sätt att uppskatta ett litterärt verk och inget av dessa kan göra anspråk på att vara universellt giltiga, så är själva företaget att skapa en kanon dömt att misslyckas.

Bättre vore att skapa en kanon utifrån vissa angivna kriterier och säga att "detta är den vita medelklassintellektuella manskanon" eller "detta är pk-kanon som den såg ut i augusti 2006".

Fast när jag tänker efter så vore det bättre att skippa såna etiketter för att istället låta kanon heta vad den är, typ "Kanon baserad på urvalskriterier såsom att verken ska vara skrivna av medelklass-intellektuella män på 2000-talet med förkärlek för bloggande utan anspråk på att äga universell giltighet".

Folkpartifolkets brott är att försöka komma med någonting så fruktansvärt omodernt som något modernistiskt i en tid som så avgjort är post-modernistisk. Kanonisering är en anakronism. Eller för att uttrycka mig på ett simpelt sätt - beige.

2 i 1

Nu lämnar vi alla konventioner bakom oss för att på en och samma gång klia det mygbett till debatt som handlar om det svenska språket och samtidigt fundera på det här med soffor i tv-serier.

Soffor i tv-serier, ja. Jag hittade nyss en länk som jag nedtecknat för framtida bruk. Den återfanns som titel till ett inlägg här på Stäppvargen och ledde mina surfande ögon till The Guardians eminenta hemsida. Där fanns - och finns - en kolumn som handlar om alla de soffor som passerar revy framför sitcom-åskådaren. De är många, ska ni veta. (Och nu, medan jag skriver det här, läser jag om kolumnen för att hitta de nyckelrader som jag mindes rymde en intressant poäng. Jag kommer inte alls ihåg vad denna poäng handlade om, det enda som kvarstår i minnet är känslan av att ha läst någonting tänkvärt. Hoppas den är kvar, så att jag kan förmedla den. I annat fall får ni klicka på länken som leder er till texten i fråga.)

Det svenska språket, just det! För hej och hå, tjipp tjohej. Några korkade folkpartister vill fastslå en officiell svensk litterär kanon. De tror att den kommer påskynda integrationen eftersom invandrarna skulle få lära sig lite mer om svensk kultur och samtidigt bli bättre på att uttrycka sig. Oddsen för att det skulle fungera, räknade jag just ut, är 1 på 23 546 263.

Hjälp. Nu läste jag igenom hela kolumnen - utan att hitta någon Poäng! Då återstår blott en sak att göra: återberätta textens innehåll. Kortfattat, dock. Och oengagerat.

Kolumnen handlar om soffor i tv-serier, apropå en bok som kommit ut i England som handlar om... soffor i tv-serier. Sitcom Design heter den tydligen. Jerry Seinfeld hade en soffa, de i Vänner likaså. I Will and Grace är hela dekoren minutiöst designad, i Sex and the City bytte de - så att säga - ut soffan för att ersätta den med Carrys laptop. Diana Friedman heter hon som skrev boken om sitcom-dekorer.

Så där, ja.

Varför kan kulturpersonligheter agera när invandrare bara guppar med strömmen? I dagens DN skriver Dan Jönsson om att det faktiskt är samhällets fel att de är utstängda, att det är samhället som "vi" borde göra någonting åt. Men vadå? Är det bara "vi" som kan göra något? Senast jag såg en invandrare så verkade denne fullt förmögen att göra (1) mer eller (2) mindre för att upptas i det svenska samhället. Jag slår vad om mina nya joggingstrumpor att det är enklare att integreras om man läser så mycket SFI (svenska för invandrare, min mor har förresten varit en sådan lärare) som möjligt än om man helt och hållet låter bli. Om man nu vill integreras, förstås. För det är ju inget självändamål.

Alltså: ena sidan underskattar individers förmåga att förbättra för sig själva, medan den andra sidan underskattar de samhälleliga mekanismer som håller människor tillbaka. I grund och botten finns det en princip som knäcker de andra: en människa kan bara vara ansvarig för de konsekvenser vilka hon kan påverka. Detta innebär att i den mån man kan påverka så bör man göra det, vilket i sin tur innebär att alla bör göra vad de kan för att främja det som är rätt. Vad det nu kan tänkas vara.

Titta här! Länken till kolumnen i The Guardian

Nu ska jag skriva ner en affärsidé.

Detta tål att skrivas om

Vad är det som gör att hus uppförda på 1980-talet ser så fattiga ut på nära håll? Varför ser de massproducerade ingångarna med glasinfattade metalldörrar så tråkiga ut, så fula, så billiga? Det uppenbara svaret torde vara att det är för att de blivit gamla och att alla små repor och bucklor tillsammans med smutsen får dem att se risiga ut. Fast å andra sidan, varför ser ett gammalt, övergivet och vitkalkat stenhus vackert ut trots sitt förfall? Varför ser bassängkanten till en 17oo-tals fontän vacker ut när det växer mossa på den spruckna stenen?

Det kanske bara är ovanan att se ett nytt föremål som gammalt. På samma sätt som människor ogillar modernismens förfallna bostadskomplex men omhuldar 18oo-talets slumområden. Det verkar ju som att någonting som blivit för gammalt eller slitet för att räknas som nytt behöver ytterligare ett antal år för att vara en vacker gammal pjäs. Det tycks som att vid en given tidpunkt så förvandlas smutsen till fernissa.

Eller så är det nya och massproducerade verkligen fulare. Kanske är det tidens tand som genom att skrapa på ytan upptäcker vad som döljs därunder. Som avslöjar laminatet där det ska vara massivt trä, eller den billiga massprodukten som föreställt en hantverksprodukt. Kanske lyser kvaliteten igenom när ett föremål åldras på ett sätt som får det slitna att vara vackert på ett föremål men sjaskigt på ett annat. Kanske har vi en inbyggd vurm inför det hantverksmässiga snarare än det massproducerade.

Jag hoppas på det senare. Att kvalitet, är kvalitet, är kvalitet. Att den estetiska upplevelsen av ett föremål inte bara är en ytlig reflektion av likaledes ytliga skönhetsnormer, utan inrymmer en djupare uppskattning. För visst vore det skönt att kunna konstatera att man föredrar medeltidsportalen framför 80-talsdörren därför att man tycker att den är bättre, snarare än bara snyggare?

Lite mer därtill

Jag glömde visst upplysa om att jag flyttar till Stockholm för att ta foton med mina framtida kameramobil för att göra trivsamma reportage om allting tråkigt jag fyller min platta tillvaro med. Jag är så deprimerad. Så tonårsmässigt, fucking-jävla-kuk-Åmål deprimerad att vore jag inte en akademiskt skolad medelklass-kid skulle Henrik Bergren och Lukas Moodyson slåss om vem som skulle få pussa min flottiga panna och se kajalpennans svärta rinna ut på min kind.

Vore jag tonåring alltså.

Som 25-årig banktjänsteman gone banktjänsteman på halvtid händer det ingenting spännande. Inte på det sättet i alla fall.

Åter till framtiden. Det ska rapporteras så det står härliga till. Det ska kåseras så att duvungarna kuttrar i sina bon. Det ska mysas och njutas och vara så behagligt att funnes det ett sätt att svepa Stäppvargen om sina axlar skulle man somna inlindad i dess värme.

Förresten: Som bank teller gone wild har man mindre inkomst än tidigare och lyckas inte fylla luckan med flis. Därefter återvänder man till Stäppvargen desillusionerad och sur. Fasaden putsar man på med nya sinnrika formuleringar om vad som fyller dagen medan insidan avslöjar en kuliss. Likt kulissens obehandlade baksida av trä är insidan beige.

Civilisationskritik och sol

Nu pågår en dag igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Lärkorna svimmar och blommorna står - tänk den som fick bita i Stäppvargens lår. Oh well, tjipp tjohej. Lite mera så. Tack, tack.

Ha! Om inte det var ett stycke improvisationspoesi så var det nonsens och skillnaden dem emellan är så hårfin att det förmodligen var båda två. Jag är så trött på det här med maktstrukturer och emancipering och ditten och datten att jag blir alldeles matt och frustrerad. På samma gång. Först en frustration som får mig att vilja sparka någonting och sedan en uppgivenhet som skänker mig apatins lugn. Fan, vad jag är trött på blattekulturens yttringar. Mest kanske för att jag so not är en part of it, men också för att de är så jävla töntiga.

Politisk korrekthet står jag inte heller ut med. Dess förfäktare är så jävla mån om att alla ska rapa ideologiska plattityder i parti och minut att de inte för ett ögonblick funderar på vad den som uttalar egentligen menar. Det viktiga är inte vad man tycker och hur man agerar utan blott orden, formuleringen, plattityden, får betydelse!

Fast jag har ändå inte tänkt att lyssna förrän någon berättar vad de vill ha istället. Vad vill ni ha istället?

Så här ser andemeningen ut i all samhällskritik:

Makt, bla bla bla. Struktur, tjohej.

Retorik och nonsens. Hårfin skillnad och elände.

Retour de France (dopning)

Nästan på dagen en månad efter att jag slutade skriva här så återvänder jag. I triumf, hade det varit roligt att tillägga. Men det är långt från sanningen. Mina små skrivprojekt har gått dåligt - för att använda ett uttryck som på millimetern fångar graden av succé - och det enda jag gjort den senaste tiden förutom att drömma om framtida skrivuppdrag är att jobba på bankkontor. Och att läsa Proust! Fast jag har bara läst ett par hundra sidor eftersom läsningen endast äger rum när jag sitter på toa eller de fem minuter jag låter passera mellan det att jag lägger mig i sängen och det att jag vänder mig till höger i syfte att somna.

Den här omgången på Stäppvargen så har jag inte tänkt att berätta för någon om att jag skriver på den. Jag har bara tänkt att skriva om vad jag gör och vad jag tänker på utan att bry mig om några läsarsiffror. Allting är väldigt low key.

Förresten så sålde Bob Geldof bara 45 av 12 000 tillgängliga biljetter till sin konsert i Rom häromdagen. Det gjorde mig nästan glad, för jag har aldrig gillat hans uppenbarelse och dessutom alltid undrat vad han presterat förutom de där galorna. Typ ingenting, var svaret.

Och dessutom så är det Gringo-redaktionen som gör Pridebladet, eller Dagens Pride eller Homo Nya Tidning eller vad festivalens egna tidning nu hette. De, Gringo alltså, är så pk att man skulle kunna kräkas på dem. Bögar är däremot coola.

Gringo är Bob Geldof! Fast med skillnaden att det går bra för dem.

Så där ja.

Välkommen tillbaks Stäppvargen!

Mm, ja. Tack.