Stäppvargen - älskade fisk

Omdirigering

2006-08-14T23:39:00.000+02:00

Kära läsare! Läs på Fiaskot istället. Den är för tillfället bättre.

/Den självkritiska Stäppvargenredaktionen

En kass rubrik på ett dåligt inlägg

2006-08-10T14:25:00.000+02:00

Det bästa med Stäppvargen är rubrikerna, om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag bevisligen göra.

Idag har det blivit mulet efter flera dagars solsken och det är svårt att dra några större växlar på det. Men man kanske skulle försöka? Skriva något om den globala uppvärmningen?

Där kom det! En åsikt om den globala uppvärmningen.

Jag misstänker att det finns en konspiration bland världens klimatforskare som går ut på att ingenting får vara positivt med global uppvärmning. Tvärtom så måste bilden målas nattsvart så att vi skräms att sluta vara miljöfarliga och uppvärmande. Kanske tror de att med en tillräcklig dystopisk syn på framtiden så skrämmer vi våra andningsorgan så att deras funktion inverteras så att vi andas in koldioxid och släpper ut syre.

Jag har en teori (som delas med många andra) som går ut på att den globala uppvärmningen kommer att leda till att Sverige blir ett oerhört varmt och skönt ställe att bo på. Vi kommer att kunna odla vindruvor, apelsiner och möjligen också bananer. Allting kommer att bli toppen och Den globala uppvärmningens lov kommer att sjungas.

Men sådana teorier passerar inte klimatforskarnas domedagscensur. De basunerar istället ut att vädret och klimatet i Sverige kommer att bli sämre. De säger att hela tillvaron kommer vara kass, att stormen Gudrun kommer komma tillbaks (bara det inte kommer fler i politiken), att översvämningar ska drabba våra städer och att hagelstormar ska rasa på min födelsedag. De hävdar att Sverige inte alls kommer att bli nya Provence utan ett ännu sunkigare Sverige.

Men det vore för dåligt för att vara sant. Och eftersom det finns så mycket dåligt som redan är sant, så vore det osannolikt med ännu en dålig grej. Därför kan man vara säker på att min teori är riktig och att den dystra bilden är resultatet av en konspiration. Så tro mig, Sverige kommer att bli värsta medelhavsområdet snart och allting kommer att bli underbart!

Gudars skymning (version 1.2)

2006-08-07T11:32:00.000+02:00

Eftersom jag jobbar idag har jag ägnat mycket tid åt att läsa en intervju på Salon där en evangeliskt kristen forskare snackar lite om sin syn på det här med Guds existens. Francis Collins heter forskaren som utöver att han är ansvarig för hela hitta-alla-gener-projektet har skrivit en bok som heter The Language of God. Han är en ovanligt smart evangeliker och om ni lovar att inte bli frälsta så ger jag er tillåtelse att läsa intervjun här.

Nedan följer ett utdrag ur intervjun där reportern och den intervjuade med all önskvärd tydlighet visar att Stäppvargens syn på frågor om Gud helt enkelt och i all blygsamhet är - rätt.

Salon:

The subtitle of your book refers to "evidence for belief." What do you find to be the most compelling evidence that there is, in fact, a Supreme Being?

Francis Collins:

First of all, we have this very solid conclusion that the universe had an origin, the Big Bang. Fifteen billion years ago, the universe began with an unimaginably bright flash of energy from an infinitesimally small point. That implies that before that, there was nothing. I can't imagine how nature, in this case the universe, could have created itself. And the very fact that the universe had a beginning implies that someone was able to begin it. And it seems to me that had to be outside of nature. And that sounds like God.

A second argument: When you look from the perspective of a scientist at the universe, it looks as if it knew we were coming. There are 15 constants -- the gravitational constant, various constants about the strong and weak nuclear force, etc. -- that have precise values. If any one of those constants was off by even one part in a million, or in some cases, by one part in a million million, the universe could not have actually come to the point where we see it. Matter would not have been able to coalesce, there would have been no galaxy, stars, planets or people. That's a phenomenally surprising observation. It seems almost impossible that we're here. And that does make you wonder -- gosh, who was setting those constants anyway? Scientists have not been able to figure that out.

Stäppvargen:

Det handlar om vilket förhållningssätt man har till det som ligger bortom ens mentala förmåga. Vissa saker är ju omöjliga att föreställa sig: evighet, intethet och... öhh... andra saker som är omöjliga att föreställa sig, typ döden.

Frågan är bara vad man tar sig till med det beklämmande faktum att man inte fattar.

Alternativen är följande:

(1) Man bestämmer sig för att det förhåller sig på ett visst sätt.

(2) Man säger att man helt enkelt inte vet.

I det första fallet så kan man tro på Gud. Kolla på Collins argument: "And the very fact that the universe had a beginning implies that someone was able to begin it. And it seems to me that had to be outside of nature." Varför? För att han inte kan föreställa sig hur det skulle vara annars. "It seems almost impossible that we're here (...) Scientists have not been able to figure that one out." Eftersom slumpen att de där konstanterna är helt perfekt avvägda är så otroligt lyckosam, så är den svår att greppa intellektuellt. Alltså? Det måste vara Gud.

I det andra fallet så säger man helt enkelt "inte vet jag" och går på lunch. Man låtar sig inte frestas att dra slutsatser om saker man inte vet. För varför skulle det vara Gud som har fixat konstanterna, när det kan vara vad som helst? I samma ögonblick som man bestämmer sig för att ett visst svar bara måste vara det rätta så utesluter man en hel värld av möjligheter. Det var en snarlik inställning - och ja, här spekuleras det friskt - som fick medeltidens människor att aldrig ens försöka korsa Atlanten förrän Columbus gjorde det. Världen var ju platt, det bodde ju hemska sjömonster därute, det var ingen idé att försöka! När de arma medeltidsmänniskorna borde tänkt så här: "Inte vet jag hur det ser ut, jag seglar över efter lunch för att kolla och skulle det råka vara så att jag inte kan segla över efter lunch så konstaterar jag bara att jag inte vet".

10 000 kronors-frågan:

Vilket alternativ är bäst?

Facit: Alternativ (2).

The tabloid strikes again!

2006-08-03T12:01:00.000+02:00

Hjälp. Jag läste just mina senaste inlägg på Stäppvargen och förfasades över de enorma pretentioner som ges utrymme i dem. Jag som trodde att Nya Stäppvargen var opretentiös och down to earth, vill till och med minnas att jag kallade den "low key". Och så blir detta resultatet. Vad är det med mig?

Om jag för ett ögonblick ska ägna mig åt introspektions-psykologi så tror jag att Stäppvargen ger mig ett tillfälle att diskutera ämnen som en ytterst liten del av omvärlden vill höra mig prata om. I vardagen känner jag mig därför manad att prata om saker som intresserar människor, vilket i sin tur skapar ett inre pretentions-tryck, som i sin tur skapar ord som "introspektions-psykologi" när jag hade kunnat välja något vanligt uttryck.

Och sen det här med engelska uttryck. Hur fånigt är inte det? Jag läser visserligen mycket på engelska, men är knappast ensam om det. Om andra personer kan avhålla sig från engelska uttryck så borde väl jag också kunna göra det?

Nåja. Bla, bla. Det blev tabloid-längd igen. Det kan vi glädja oss åt!

Svenska statens kanon för integrering av invandrare

2006-08-01T15:50:00.000+02:00

Problemen med att fastslå en litterär kanon med officiell status är att det finns en pluralitet av värden som kan utgöra grund för den. Eftersom det finns så många olika sätt att uppskatta ett litterärt verk och inget av dessa kan göra anspråk på att vara universellt giltiga, så är själva företaget att skapa en kanon dömt att misslyckas.

Bättre vore att skapa en kanon utifrån vissa angivna kriterier och säga att "detta är den vita medelklassintellektuella manskanon" eller "detta är pk-kanon som den såg ut i augusti 2006".

Fast när jag tänker efter så vore det bättre att skippa såna etiketter för att istället låta kanon heta vad den är, typ "Kanon baserad på urvalskriterier såsom att verken ska vara skrivna av medelklass-intellektuella män på 2000-talet med förkärlek för bloggande utan anspråk på att äga universell giltighet".

Folkpartifolkets brott är att försöka komma med någonting så fruktansvärt omodernt som något modernistiskt i en tid som så avgjort är post-modernistisk. Kanonisering är en anakronism. Eller för att uttrycka mig på ett simpelt sätt - beige.

2 i 1

2006-08-01T11:33:00.000+02:00

Nu lämnar vi alla konventioner bakom oss för att på en och samma gång klia det mygbett till debatt som handlar om det svenska språket och samtidigt fundera på det här med soffor i tv-serier.

Soffor i tv-serier, ja. Jag hittade nyss en länk som jag nedtecknat för framtida bruk. Den återfanns som titel till ett inlägg här på Stäppvargen och ledde mina surfande ögon till The Guardians eminenta hemsida. Där fanns - och finns - en kolumn som handlar om alla de soffor som passerar revy framför sitcom-åskådaren. De är många, ska ni veta. (Och nu, medan jag skriver det här, läser jag om kolumnen för att hitta de nyckelrader som jag mindes rymde en intressant poäng. Jag kommer inte alls ihåg vad denna poäng handlade om, det enda som kvarstår i minnet är känslan av att ha läst någonting tänkvärt. Hoppas den är kvar, så att jag kan förmedla den. I annat fall får ni klicka på länken som leder er till texten i fråga.)

Det svenska språket, just det! För hej och hå, tjipp tjohej. Några korkade folkpartister vill fastslå en officiell svensk litterär kanon. De tror att den kommer påskynda integrationen eftersom invandrarna skulle få lära sig lite mer om svensk kultur och samtidigt bli bättre på att uttrycka sig. Oddsen för att det skulle fungera, räknade jag just ut, är 1 på 23 546 263.

Hjälp. Nu läste jag igenom hela kolumnen - utan att hitta någon Poäng! Då återstår blott en sak att göra: återberätta textens innehåll. Kortfattat, dock. Och oengagerat.

Kolumnen handlar om soffor i tv-serier, apropå en bok som kommit ut i England som handlar om... soffor i tv-serier. Sitcom Design heter den tydligen. Jerry Seinfeld hade en soffa, de i Vänner likaså. I Will and Grace är hela dekoren minutiöst designad, i Sex and the City bytte de - så att säga - ut soffan för att ersätta den med Carrys laptop. Diana Friedman heter hon som skrev boken om sitcom-dekorer.

Så där, ja.

Varför kan kulturpersonligheter agera när invandrare bara guppar med strömmen? I dagens DN skriver Dan Jönsson om att det faktiskt är samhällets fel att de är utstängda, att det är samhället som "vi" borde göra någonting åt. Men vadå? Är det bara "vi" som kan göra något? Senast jag såg en invandrare så verkade denne fullt förmögen att göra (1) mer eller (2) mindre för att upptas i det svenska samhället. Jag slår vad om mina nya joggingstrumpor att det är enklare att integreras om man läser så mycket SFI (svenska för invandrare, min mor har förresten varit en sådan lärare) som möjligt än om man helt och hållet låter bli. Om man nu vill integreras, förstås. För det är ju inget självändamål.

Alltså: ena sidan underskattar individers förmåga att förbättra för sig själva, medan den andra sidan underskattar de samhälleliga mekanismer som håller människor tillbaka. I grund och botten finns det en princip som knäcker de andra: en människa kan bara vara ansvarig för de konsekvenser vilka hon kan påverka. Detta innebär att i den mån man kan påverka så bör man göra det, vilket i sin tur innebär att alla bör göra vad de kan för att främja det som är rätt. Vad det nu kan tänkas vara.

Titta här! Länken till kolumnen i The Guardian

Nu ska jag skriva ner en affärsidé.

Detta tål att skrivas om

2006-07-31T13:49:00.000+02:00

Vad är det som gör att hus uppförda på 1980-talet ser så fattiga ut på nära håll? Varför ser de massproducerade ingångarna med glasinfattade metalldörrar så tråkiga ut, så fula, så billiga? Det uppenbara svaret torde vara att det är för att de blivit gamla och att alla små repor och bucklor tillsammans med smutsen får dem att se risiga ut. Fast å andra sidan, varför ser ett gammalt, övergivet och vitkalkat stenhus vackert ut trots sitt förfall? Varför ser bassängkanten till en 17oo-tals fontän vacker ut när det växer mossa på den spruckna stenen?

Det kanske bara är ovanan att se ett nytt föremål som gammalt. På samma sätt som människor ogillar modernismens förfallna bostadskomplex men omhuldar 18oo-talets slumområden. Det verkar ju som att någonting som blivit för gammalt eller slitet för att räknas som nytt behöver ytterligare ett antal år för att vara en vacker gammal pjäs. Det tycks som att vid en given tidpunkt så förvandlas smutsen till fernissa.

Eller så är det nya och massproducerade verkligen fulare. Kanske är det tidens tand som genom att skrapa på ytan upptäcker vad som döljs därunder. Som avslöjar laminatet där det ska vara massivt trä, eller den billiga massprodukten som föreställt en hantverksprodukt. Kanske lyser kvaliteten igenom när ett föremål åldras på ett sätt som får det slitna att vara vackert på ett föremål men sjaskigt på ett annat. Kanske har vi en inbyggd vurm inför det hantverksmässiga snarare än det massproducerade.

Jag hoppas på det senare. Att kvalitet, är kvalitet, är kvalitet. Att den estetiska upplevelsen av ett föremål inte bara är en ytlig reflektion av likaledes ytliga skönhetsnormer, utan inrymmer en djupare uppskattning. För visst vore det skönt att kunna konstatera att man föredrar medeltidsportalen framför 80-talsdörren därför att man tycker att den är bättre, snarare än bara snyggare?

Lite mer därtill

2006-07-31T13:14:00.000+02:00

Jag glömde visst upplysa om att jag flyttar till Stockholm för att ta foton med mina framtida kameramobil för att göra trivsamma reportage om allting tråkigt jag fyller min platta tillvaro med. Jag är så deprimerad. Så tonårsmässigt, fucking-jävla-kuk-Åmål deprimerad att vore jag inte en akademiskt skolad medelklass-kid skulle Henrik Bergren och Lukas Moodyson slåss om vem som skulle få pussa min flottiga panna och se kajalpennans svärta rinna ut på min kind.

Vore jag tonåring alltså.

Som 25-årig banktjänsteman gone banktjänsteman på halvtid händer det ingenting spännande. Inte på det sättet i alla fall.

Åter till framtiden. Det ska rapporteras så det står härliga till. Det ska kåseras så att duvungarna kuttrar i sina bon. Det ska mysas och njutas och vara så behagligt att funnes det ett sätt att svepa Stäppvargen om sina axlar skulle man somna inlindad i dess värme.

Förresten: Som bank teller gone wild har man mindre inkomst än tidigare och lyckas inte fylla luckan med flis. Därefter återvänder man till Stäppvargen desillusionerad och sur. Fasaden putsar man på med nya sinnrika formuleringar om vad som fyller dagen medan insidan avslöjar en kuliss. Likt kulissens obehandlade baksida av trä är insidan beige.

Civilisationskritik och sol

2006-07-31T12:56:00.000+02:00

Nu pågår en dag igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Lärkorna svimmar och blommorna står - tänk den som fick bita i Stäppvargens lår. Oh well, tjipp tjohej. Lite mera så. Tack, tack.

Ha! Om inte det var ett stycke improvisationspoesi så var det nonsens och skillnaden dem emellan är så hårfin att det förmodligen var båda två. Jag är så trött på det här med maktstrukturer och emancipering och ditten och datten att jag blir alldeles matt och frustrerad. På samma gång. Först en frustration som får mig att vilja sparka någonting och sedan en uppgivenhet som skänker mig apatins lugn. Fan, vad jag är trött på blattekulturens yttringar. Mest kanske för att jag so not är en part of it, men också för att de är så jävla töntiga.

Politisk korrekthet står jag inte heller ut med. Dess förfäktare är så jävla mån om att alla ska rapa ideologiska plattityder i parti och minut att de inte för ett ögonblick funderar på vad den som uttalar egentligen menar. Det viktiga är inte vad man tycker och hur man agerar utan blott orden, formuleringen, plattityden, får betydelse!

Fast jag har ändå inte tänkt att lyssna förrän någon berättar vad de vill ha istället. Vad vill ni ha istället?

Så här ser andemeningen ut i all samhällskritik:

Makt, bla bla bla. Struktur, tjohej.

Retorik och nonsens. Hårfin skillnad och elände.

Retour de France (dopning)

2006-07-25T17:25:00.000+02:00

Nästan på dagen en månad efter att jag slutade skriva här så återvänder jag. I triumf, hade det varit roligt att tillägga. Men det är långt från sanningen. Mina små skrivprojekt har gått dåligt - för att använda ett uttryck som på millimetern fångar graden av succé - och det enda jag gjort den senaste tiden förutom att drömma om framtida skrivuppdrag är att jobba på bankkontor. Och att läsa Proust! Fast jag har bara läst ett par hundra sidor eftersom läsningen endast äger rum när jag sitter på toa eller de fem minuter jag låter passera mellan det att jag lägger mig i sängen och det att jag vänder mig till höger i syfte att somna.

Den här omgången på Stäppvargen så har jag inte tänkt att berätta för någon om att jag skriver på den. Jag har bara tänkt att skriva om vad jag gör och vad jag tänker på utan att bry mig om några läsarsiffror. Allting är väldigt low key.

Förresten så sålde Bob Geldof bara 45 av 12 000 tillgängliga biljetter till sin konsert i Rom häromdagen. Det gjorde mig nästan glad, för jag har aldrig gillat hans uppenbarelse och dessutom alltid undrat vad han presterat förutom de där galorna. Typ ingenting, var svaret.

Och dessutom så är det Gringo-redaktionen som gör Pridebladet, eller Dagens Pride eller Homo Nya Tidning eller vad festivalens egna tidning nu hette. De, Gringo alltså, är så pk att man skulle kunna kräkas på dem. Bögar är däremot coola.

Gringo är Bob Geldof! Fast med skillnaden att det går bra för dem.

Så där ja.

Välkommen tillbaks Stäppvargen!

Mm, ja. Tack.

Utan stäppvarg försmäkta ni på denna ö

2006-06-27T11:29:00.000+02:00

Som ni säkert noterat uppdateras inte Stäppvargen så flitigt som förut. Detta beror på (1) lite skrivkramp och (2) på att redaktionen är mitt inne i en fas där "riktiga" artiklar skrivs och försöker säljas in. När denna fas går över kommer Stäppvargen att återvända. Tills dess får ni hålla till godo med andra nyhetskällor, såsom Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Om det blir alldeles för frustrerande att vara utlämnade till sådana tidskrifter kan ni ju alltid läsa om gamla Stäppvargen-inlägg.

Trevlig sommar!

Önskar,
Den pretentiösa Stäppvargen-redaktionen

Lugnet för stormen (eller den lätta kvällsbrisen)

2006-06-15T16:20:00.000+02:00

Aaargh!! Vilken skrivkramp Stäppvargen har drabbats av. Orden tycks inte flyta som de gjorde förr och läsekretsen bara krymper och krymper. Är detta inlägg en dödsryckning eller vändpunkten? Kommer bollen som studsar på nätet att falla ner på motståndarens planhalva eller min egen?

Kanske kommer det att skrivas långa böcker om den stora epok i den svenska bloggosfären då Stäppvargen grundades och var framgångsrik. Kanske kommer någon att parafrasera originaltiteln på Tomas Mann-boken jag läste och refererade till för några månader sen: Bloggen Stäppvargens uppgång och fall. Det enda som är säkert är att Stäppvargen antingen kommer att dö eller att återuppstå. Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att det står mellan de två alternativen. Om den skulle dö, slog det mig just, kan Stäppvargen vara med på Fiaskot.

Så där ja. Med det sagt förväntar jag mig en läsarstorm som på sina bara knän ber redaktionen att besinna sig och återuppta arbetet på bloggen.

Rykten, sanning och insinuanta inlägg

2006-06-09T10:06:00.000+02:00

Och så var Stäppvargens redaktion tillbaka efter en reportageresa i Tyskland. Läsarna jublade. Statcounter dingnade under mödan att registrera alla bloggbesökare.

I förra veckan fick Stäppvargen lite merde från Le Patríck. Denne tyckte att Stäppvargen fallit till Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters låga nivå genom det påstått insinuanta inlägget om Lars Danielsson och Helen Eduards. Mycket fräckt! Stäppvargens inlägg i frågan var naturligtvis av meta-karaktär och höll sig därmed på de himmelska höjder som bloggen brukar befinna sig på.

Inlägget var alltså till ytan insinuant och ovärdigt Stäppvargen men hade ett djup som - ägde läsaren förmågan att finna det - skänkte stor intellektuell stimulans. Detta djup bestod i blottläggandet av de undanflyckternas mekanismer som istället för att rikta blickarna åt ett annat håll, gör människor nyfikna på vad som döljs. I fallet med Danielsson och Eduards kan man fråga sig varför ett enkelt motbevis inte redovisades för att döda ryktesspridningen? Det hade ju varit det enklaste sättet att övertyga omgivningen om ryktenas låga sanningshalt. Var det för att det faktiskt hände något dem emellan (nu blev det lite insinuant igen) eller var det, som "The Source" föreslår, för att dölja någonting helt annat? Inte vet Stäppvargen.

Nu tar Stäppvargen en time out från frågan och återkommer om det händer något skojigt den närmaste tiden. Men innan dess: hatten av för sossarnas strateger om hela ryktesspridningen var en bluff som kom från dem själva för att dölja någonting annat, hatten på utan att hälsa om det inte var så.

Med en uppenbar känsla för feminism

2006-06-02T14:28:00.000+02:00

Frågan har diskuterats på Stäppvargen om huruvida det finns någon jäkla poäng med att säga att all skit som kommer av patriarkala strukturer är alla mäns ansvar. Stäppvargen anser nej, men har bemötts med argumentet "Jo, eftersom alla män tjänar på det". Argumentet har framförts av Karin, liksom av Den ch den i "Med uppenbar känsla för stil" på sidan femtiofem.

Stäppvargen har tänkt till. Om man säger att kollektivt ansvar är okej eftersom alla män tjänar på den nuvarande situation så implicerar man att alla män skulle förlora på en annan situation. Inte sant? För det är ju innebörden av att "tjäna på någonting", att man förlorar på att ha det annorlunda. Frågan uppstår då: hur skulle en annan sitaution se ut? Om patriarkatet inte fanns så kan vi föreställa oss att vi har antingen en renodlad meritokrati, ett matriarkat eller något kvasi-kommunistiskt total-jämlikt samhälle. Vilket av dessa skulle män förlora på?

Svaret är förstås att olika män skulle förlora olika mycket. Och mer därtill: vissa män skulle faktiskt tjäna på något av de andra tillstånden. En feminin bög skulle säkert tjäna på att få leva i ett matriarkat, ett fattigt pucko på total jämlikhet och ett anspråkslöst geni på en meritokrati. Och om så är fallet så tjänar inte alla män på de nuvarande (miss-)förhållandena, vilket i sin tur innebär att inte alla män bär ett ansvar för dem, vilket i sin tur innebär att Stäppvargen har rätt.

Lars Danielsson och Helen Eduards

2006-05-31T21:55:00.000+02:00

Fråga 1: Vad skulle Stäppvargen göra om dess redaktör anklagades för att ha varit otrogen mot sin flickvän i tisdag morse?

Alternativ 1: Motbevisa detta genom att påpeka att redaktören spenderade morgonen hos sina svärföräldrar i flickvännens sällskap.

Alternativ 2: Upprört förfasas över att någon i huvud taget har mage att påstå något sådant!

Svar: Beroende på om anklagelsen är riktig eller inte så kan antingen alternativ 1 eller 2 väljas. Vid falsk anklagelse är det enklas och effektivast att välja det första. Motbevis är bra bevis, som juristerna brukar säga. Vid riktig anklagelse däremot, så är det lämpligare att välja alternativ 2. Då kan man nämligen hoppas på att omgivningen blir tillräckligt indignerad för att aldrig vilja höra talas om saken igen. Då slipper man vidare frågor.

Fråga 2: Vad implicerar Stäppvargen egentligen?

Svar: Att det i allmänhet luktar lite hundkadaver när någon väljer alternativ två och att man i synnerhet misstänker att en hund ligger begraven när det rör Lars Danielssons förehavanden på annandagen 2005.

Den totala TV-listan

2006-05-30T21:29:00.000+02:00

Salon är som en lite mer utvecklad version av Stäppvargen. Dessa två nyhetskällor har en gemensam nämnare i det faktum att dess skribenter ibland kollar på TV. Detta tänkte jag uppmärksamma genom att återge Salons lista på säsongens bästa TV-serier och genom att - som grädde på moset - presentera Stäppvargens lista över den svenska TV-säsongens bästa.

Salon:
Best Shows of the Fall 2005 - Spring 2006 Season
1. "Veronica Mars"
2. "Big Love"
3. "Lost"
4. "The Colbert Report"
5. "24"
6. "Project Runway"
7. "The Sopranos"
8. "Battlestar Galactica"
9. "The Shield"
10. "The Office"
11. "The Daily Show"
12. "The Amazing Race," "America's Next Top Model," "Survivor" 13. "Weeds" 14. "Arrested Development"

Stäppvargen:
The Bästa Program on Svensk TV Spring 2006
1. "Lost"
2. "Project Runway"
3. "Six feet under"
4. "Vita huset"
5. "The Simpsons"

Och därmed var det bevisat! Svensk TV är inte lika bra på att vare sig skapa eller promota program som den amerikanska. Därmed var det också bevisat att Stäppvargen, denna intellektuella fisk, inte kollar särskilt mycket på TV. Hatten av för Stäppvargen och USA!

Va?(-llraff)

2006-05-30T13:50:00.000+02:00

Stäppvargen har ett antal medarbetare som i största lönndom arbetar med att avslöja aspekter av tillvaron som hitintills lämnats obeaktade. En av dessa medarbetare är Nils Rådström, som efter 25 års wallraffande som ungkarl ska spendera två månader i New York där han ska wallraffa som projektledare för en kommunikationsbyrå.

Stäppvargens wallraffkoncept sträcker sig längre än den gode Günthers. Där den traditionella skolan låter en journalist infiltrera undersökningsobjektet genom att uppträda som någonting annat - därmed lurandes omgivningen - förespråkar Stäppvargen en metod där ingen vet att journalisten wallraffar, allra minst journalisten själv. På det viset blir reportaget äkta till äkthetens yttersta gräns, med en total avsaknad av tillgjordhet!

Nils kommer alltså att undersöka arbetsförhållandena i Den Andra Medievärlden, den som inte enkom är baserad på bloggar och som för vissa bär det missvisande och orättvisa namnet Den Riktiga Medievärlden. Han kommer för Stäppvargens räkning att försöka avgöra om den verkligen är så fascinerande som det sägs, eller om det är som Stäppvargen misstänker att gräset inte alls är grönare på andra sidan lägenhetsväggarna.

Stäppvargen önskar Nils lycka till med det nya uppdraget!

Nils under ett nyligen avslutat wallraff-uppdrag.

Dagens Olyckliga Attityd

2006-05-30T12:45:00.000+02:00

Vad säger man om sig själv? "Det var mitt fel, jag borde ha ansträngt mig mer." Vad säger man om andra? "Det var inte hans fel. Det är de samhälleliga strukturerna och hans struliga uppväxt som tvingade in honom i den hopplösa situation han befinner sig i."

Men vad innebär en sådan attityd? Att erkänna att man själv har orsakat situationens karaktär innebär att man implicit säger att man kan fixa det, att det låg i ens makt att göra annorlunda. Att säga att det inte låg i ens makt, att det inte var ens fel, är däremot som att säga att man inte kan göra någonting åt det. Att man är slav under omgivningens förutsättningar.

Oavsett hur det förhåller sig med den saken så anser Stäppvargen för dagen att Dagens Olyckliga Attityd är den som är välmenande, men som bortförklarar någons misslyckande på yttre faktorer och därmed misstror dennes förmåga att göra annorlunda.

(För den som är intresserad av misslyckandets anatomi rekommenderas beskådandet av ett prima exemplar fiasko på fiaskot.blogspot.com som kommer att uppdateras under eftermiddagen!)

EWBK (epilog)

2006-05-26T10:26:00.000+02:00

Detta är Stäppvargens sista inlägg i EWBK-debatten, en tillfällig återgång till det längre formatet. När rapporteringen av innehållet i debatten härmed avslutas så kommer sammanlagt tre inlägg att lämnas obeaktade. Två av dem, Katarina Bjärvalls och Susanna Alakoskis dök upp när debattens vågor gick som högst, men ignorerades tyvärr av det enkla skäl att det inte fanns tid att ta upp dem. Det tredje, från ett par shonnar på Svenska språknämnden, dök upp i dagens (26/5) DN och kommer att undvikas eftersom det inte tillförde någonting.

Stäppvargen tror att hela debatten är symtom på ett försämrat allmäntillstånd i Sverige. Detta tillstånd har blivit sämre i bemärkelsen att olika delar av samhället i allt större bemärkelse har glidit ifrån varandra och därmed polariserats i sina respektive roller. Förorten - den invandrartäta förorten - präglas av hög arbetslöshet, en viss del kriminalitet, låga studieresultat och en misstro gentemot det svenska samhället. Det svenska samhället präglas i sin tur av misstro gentemot det invandrartäta förortsgettot.

Eller? Är detta en felaktig bild av förorten; ett sätt att förtrycka dess medlemmar ytterligare? Är motsättningen konstruerad?

Debatter som den i Ebba Witt-Brattströmska kompaniet visar att oavsett hur det egentligen förhåller sig med förorten och dess förhållande till resten av samhället, så finns det någonting som inte är som det ska. Something is wrotten in the kingdom of Denmark, helt enkelt. En debatt som denna skulle aldrig uppstå om det inte var så. Som det är nu så kan ingen ta ett enda steg utan att trampa någon på tårna; allting är så känsligt! Alla vill så väl, men är så på sin vakt att de uppfattar de andras välmenande försök att finna lösningar som förtäckta attacker på det de håller kärt. Det går inte att samtala utan att börja bråka.

Vad bör göras då, Stäppvargen?

Segregationen måste brytas. Gettofieringen måste få ett slut. Även om det kan vara PK att hylla olikheterna och förespråka en slags kultur i kulturen, eller samhälle i samhället, så är det Stäppvargens fasta övertygelse att människor är såpass lika att de tjänar på att leva tillsammans. Att det är bättre att låta olika kulturer - för det är ju en fråga om hundratals - att smälta samman för att forma en legering, starkare än dess beståndsdelar för sig.

Att förbättre svenskundervisningen är ett självklart steg. Att förstärka modersmålsundervisningen likaså. Den rasism hos regeringen som identifieras av EWB består snarare i underlåtelsen att på allvar låta invandrarna bli en del av den svenska kulturen. Det rasistiska består i att slänga några kronor på några förortsprojekt och tycka att det är bra så, när den insats som krävs är så oändligt mycket större. Vad som krävs utöver bättre svenskakunskaper är knivig fråga, som tål att diskuteras noggrannt. Men en sak som är självklar - i Stäppvargens ögon - är att insatsen måste vara STOR.

Därmed är allting sagt i miljonsvenskadebatten, som nu - förhoppningsvis - lämnas därhän. Någonting som däremot återkommer snart är en integrationsfrågan, eftersom den vetgirige Stäppvargen har lånat en bok av Will Kymlicka som heter "Multiculturalism" och som är full med spännande tankar. Stäppvargen återkommer därför i frågan

Slackers of the world...

2006-05-25T12:40:00.000+02:00

"Doing Nothing: A History of Loafers, Loungers, Slackers and Bums in America" verkar vara en fantastisk bok för alla som har som sysselsättning att slå dank. För vem vill inte ha sin historia skriven? Boken är skriven av Tom Lutz, som blev så irriterad på sin son Codys lathet att han skrev en bok om saken. Han finner många sorters uppror mot arbetsetikens krav under de senaste 250 åren, där rebeller har kallats alltifrån bohemer, till loafers, till slackers.

Lutz anser att slackers uppstår "närhelst arbetsvärlden genomgår stora strukturella ändringar". Som till exempel när jordbruket och fabriksproduktionen mekaniserades, eller när det industriella samhället blev ett tjänsteproducerande samhälle, eller när det pappersbaserade samhället övergick till att vara bytes-baserat på 1980-talet. Den gemensamma faktorn är osäkerhet. Generationer som känner att de inte kommer att klara sig lika bra som sina föräldrars generation tenderer enligt honom att producera slackers. Dessa slackers tillhör medelklassen, vars slacker-medlemmar reagerar upproriskt på strukturella förändringar genom anammandet av slacker-livsstilar. Och inte bara det, Lutz' slackers skriver om att vara slackers.

Detta fenomen, att slackers tenderar att skriva om sitt slackande, utgör en slacker-paradox. Den slacker som skriver om att vara slacker är ju per definition ingen slacker! Motsägelsen är dock resultatet av ett antagande om att en slacker skulle vara någon som inte gör någonting, vilket innebär en slags övertro på människans förmåga att frigöra sig från den eviga inre tvekampen mellan arbete och fritid. Denna konflikt präglar även slackern, anser Lutz, som alltså tvärtemot vad man kan tro inte eftersträvar ett tillstånd av overksamhet, utan ett annat tillstånd.

Slackern försöker alltså följa andra ideal än de som postuleras av arbetsetiken. För slackern är Det Goda Livet mer värt än yrkeslivet. Gary Kamiya skriver i sin recension på Salon att slackerns verkliga förebild är den kreativa konstnären, som i sin förening av lek och arbete finner verklig lycka. Slackern vill således jobba, men med rätt saker.

I så fall är Stäppvargen en slacker. En tvättäkta slacker som måste ge Fredde rätt i en sak: att det är skillnad på att vara lat och att vara en slacker.

C'est Bon

2006-05-23T23:49:00.001+02:00

Vad driver henne bort från akademins trygga, svala, tillrättalagda berättande till den urbant framfusiga och påstridiga tidningen? Vilken rastlöshet, vilken otrygghet? Vad saknar den som tvångsmässigt stävar framåt när den andre ligger i hamn? Som sluter sig, formar ett spjut och tränger fram, tränger igenom när den andre omfamnar?

Äregirighet. Ett sökande drivet av en aldrig sinande kraftkälla. En inre pessimism som till det yttre bär formen av tillförsikt.

Vem jag talar om? Det vet jag inte riktigt, men jag föreställer mig att det är någon som efter att ha läst konst på universitett valde bort den akademiska karriären till förmån för en tidning som Bon. Som istället för att tillbakablickandes berätta om kanon, valde att ligga helt nära dess skapande, valde illusionen om att skapa den. Som är så rädd att säga fel att hon försöker bestämma vad som är rätt.

För en svensk tidning kan aldrig göra mer än så: ligga nära källan och ge intryck av att vara den. Och visst är en enerverande hållning, men seriöst, i en tillvaro där ingen vågar någonting så är den så oerhört befriande! Bon är så oerhört eltisitiska och pretentiösa. Sluta inte med det; Stäppvargen behöver er för att orientera sig.

Tabloidformatsblogg!

2006-05-22T23:13:00.000+02:00

Ryktena har varit i omlopp ett tag nu. Ni har alla hört dem. Kan det stämma? Kan en sådan anrik institution ändra format, efter hela 43 inlägg av omvälvande samhällsreportage? Svaret, kära läsare, är ja. Stäppvargen byter format.

Det må se ut som en panikartad åtgärd för att råda bot på problemen med vikande läsarsiffror. Ett sätt att vända en flera dagar lång nedåtgående trend, som hotar bloggens långsiktiga överlevnad. Men det är inte så. Tvärtom faktiskt, det nya formatet har som enda syfte att höja kvaliteten på texterna. Den är skapad för sig själv. För att det enda som betyder något är verket. Och om Stäppvargen får fler läsare på köpet? Tant mieux!

Stäppvargen kommer efter ett beslut av en enhällig redaktion att skrivas i ett nytt format. Detta format stipulerar att inget inlägg får vara längre än tre stycken. Att alla inlägg måste vara korta och kärnfulla. Små reduktioner av tillvarons essenser. Pretentiösa som alltid, ärliga som aldrig förr.

-------------------------------------------------------------------------------------

Vill du gotta dig åt Jonas Ehnes misslyckanden? Då är Fiaskot bloggen för dig!

Ebba Witt-Brattströmska kompaniet (Del 11)

2006-05-21T19:45:00.000+02:00

Som svar på frågan om när EWBK-debatten kommer att ta slut, så tycks svaret vara: aldrig. I lördags (20/5) gjorde Maria Schottenius debut på EWB:s lag och debatten rasade vidare.

Schottenius tar upp tvåspråkstråden för att nysta ut den lite grand. Hon påminner läsarna om den famösa undersökning som EWB tog upp i sitt andra inlägg, den som handlade om att det inte var bra att dela upp svenskan i svenska respektive svenska som andraspråk. Nedan citerar hon utredningen:

"De två svenskämnena bör utvecklas till ett nytt gemensamt svenskämne, såväl i grundskolan som i gymnasieskolan. Detta gemensamma svenskämne innebär att svenskämnet vidgas och får ett bredare perspektiv och att andraspråksundervisningen utvecklas som en del av svenskämnet. Den stora utmaningen ligger då i att utveckla innehåll, arbetssätt, organisation och, inte minst, bedömning."

Sen tar Schottenius upp en intressant tanke, att det inte är något fel med svenskundervisning:

"Ingenting blir bättre för att svenskundervisningen blir sämre. Motsättningen mellan omsorgen om det svenska språket och viljan till integration av invandrare är konstruerad. Det förstår inte regeringen."

Modersmålsundervisning står inte i motsats till svenskundervisning heller, konstaterar Schottenius. Hon påminner om att de finska krigsbarnen som klarade sig bäst var de som fick finskundervisning också. Hon skriver därefter:

"Språkkunskaper är bra, alltid. Men nödvändigheten av modersmålsundervisningen i skolorna är en sak, som inte bör påverka satsningen på svenskämnet.

Och sen slutklämmen:

"Litteraturen ger bilder av hur samhället har varit och hur det kan bli. Den är en kunskapskälla som ger förståelsen djup. Och litteraturen erövras genom språket.

Därför: Stärk svenskämnet. I stället för att rusta ner litteraturundervisningen, som just nu sker på många håll, rusta upp den. Se till att alla elever får läsa mycket litteratur i skolan. Alla kommer att vinna på det."

Schottenius och EWB verkar hålla med varandra. Litteraturen och framångsrik svenskundervisning hör ihop, anser de. Som ett svar på frågan om modersmåls- och svenskundervisningens förhållande gentemot varandra skriver hon att de i sig inte stor i något motsatsförhållande. Det är ett riktigt konstaterande, förstås. Tillägget att inte heller integrationssträvanden och svenskundervisning stor i motsats till varandra är en intressant parallell till den föregående frågan. I båda fallen har ingen påstått att motsattsförhållanden skulle råda, däremot så har uttalanden som skulle kunna tolkas så fällts.

Frågan om en tudelad eller sammanhållen svenskundervisning i skolorna känns (fortfarande) som en rent skolteknisk fråga. Men den verkar intressant, ändå. För visst känns det som att tvåspråksforskarna ägnar sig åt nervöst revirpinkande?

------------------------------------------------------------------------------------

Snart på Stäppvargen: Den officiella sammanfattningen av Stäppvargens uppfattning i EWBK-debatten!

"Med uppenbar känsla för stil"

2006-05-21T18:06:00.000+02:00

Ja du, Ulf. Vad ska man säga om ”Med uppenbar känsla för stil”? Själv vet jag inte riktigt, mer än att jag håller med Stephan Mendel-Enk om det mesta han skriver i boken. Välskriven är den ju dessutom. Och otvivelaktigt är det så att vi lever i ett patriarkalt samhälle som i många bemärkelser diskriminerar och förtrycker kvinnor. Visst kräver den manliga identiteten att känslor trängs undan och en hårdhudad, tuff utsida visas upp. Och säkert skulle världen bli ett bättre ställe utan patriarkala strukturer.

Enligt Stephan Mendel-Enk utgör den manliga könsrollen grunden för våldet och könsförtrycket. Den går ut på att:

Stå pall
Vara lojal mot gruppen
Behärska sig
Offra sig för något större och viktigare än sig själv
En intern, nästan osynlig, hierarki
En stenhård uppdelning offentligt/privat
Förakt för svaghet

Är det så, Uffe? Själv tycker jag mig känna igen det mesta i den. Och ja, jag skulle nog beskriva de som typiska för ett manligt ideal. Jag tror dessutom att mycket skit i samhället har sin grund i den. Men vet du vad? Jag fattar inte vad upplysta personer som du och jag ska göra med den. Vi får den presenterade för oss, vi tror på den, håller med om att den är skadlig och att patriarkatet är orättvist, men sen då?

När jag läser ”Med uppenbar känsla för stil” börjar jag efter ett tag leta efter alternativet. Man gör ju det om någon säger "så där kan du inte göra", man frågar: "vad ska jag göra istället då?". Ibland tycker jag mig kunna hitta förslag mellan raderna, som när Mendel-Enk skriver om dagisbarn. Där får jag intrycket av att idealet är att ingen åtskillnad görs mellan pojkar och flickor när de är små, för att de på det viset ska slippa hamna förutbestämda könsroller. Men varför skulle det vara eftersträvansvärt? För att könsrollerna i sig är fel, eller för att det är orättvist att rollerna (uppsättningen av egenskaper) fördelas beroende på kön?

Det är svar jag inte får i boken. Stephan Mendel-Enk presenterar en övertygande argumentation för att den manliga könsrollen ser ut på ett visst sätt och för att den ligger bakom mycket ont i vårt samhälle. Men han berättar aldrig vad alternativet är. Är idealet en värld där olika könsroller, olika genus, kan fördelas oberoende av kön och där inget genus ges företräde framför något annat? Eller består den av ett samhälle där det inte ens finns några genus, utan där människor bara är personer, med olika uppsättningar egenskaper? Och förresten: hur ser kopplingen mellan den kollektiva bilden av manlighet och individuella män ut? Vad säger bilden om mig och Ulf?

Det vill Stäppvargen veta!

Men okej, det kanske är för mycket begärt av en författare att han ska presentera Lösningen, den känner väl knappas någon till? Och det är ju en mycket bra bok han har skrivit. Klart läsvärd! Fast eftersom den inte tar ett steg ytterligare så blir det ändå som den där irriterande låten: ”Now that we’ve found love/ what are we gonna do/ with it?” Vad ska vi göra med insikten att vi behöver ersätta patriarkatet?

Vad tror Ulf? Och Karin? Och alla andra?

Kritik

2006-05-19T10:34:00.000+02:00

Det är lätt hänt när man skriver att man inte orka följa en tanke hela vägen, utan istället viker av på en lättare väg. En vanlig situtation är när man föresätter sig att skriva någonting seriöst men faller för frestelsen att försöka vara rolig på slutet. Exempel på detta? Varning för kristna (2). Jag inledde hyfsat seriöst med att återge ett par artiklar, en om framväxten av en högerkristen rörelse i Sverige och en om den redan mycket starka kristna högern i USA. Anledningen till mitt intresse var min alldeles genuina oro över ett framtida sammhälle präglat av starkt polariserade och extrema politiska rörelser, en oro som i synnerhet gäller religiöst influerade rörelser, oavsett vilken religion sådana skulle vara baserade på.

"Vilket tröttsamt, hatiskt dravel" skrev signaturen "Jägarn" igår kväll. Stäppvargen drabbades av säkerhetstjänst-fasoner och raderade inlägget. Det var ju trots allt plumpt och spam-mässigt, för att inte tala om vilken dålig feedback det utgjorde! Men sedan började redaktionen fundera: kan "Jägarn" ha rätt?

"Stäppvargen har fått en fruktansvärd föraning av vad som kan komma. En insikt om att den softa liberala tiden kan vara till sin ända kommen, för att ersättas av ett hard core, segregerat, polariserat samhälle som det amerikanska! Apokalypsen kan vara nära, men när allting känns som sunkigast så kan ni ha förtröstan i att så länge Stäppvargen finns så kommer minst en obskyr blogg att bekämpa allt som är politiskt korrekt, allt som är religiöst förbjudet och allting som är jävligt beiget. Stäppvargen är en stålnäve! Stäppvargen har ett heligt ansvar att kräva tillbaks samhället!"

Tja, vad ska man säga? Det är meningen att det ska föreställa någon slags satir, i form av ett anammande av den kristna högerns krigiska retorik fast med ett omvänt innehåll. Det ska innehålla en liten blinkning gentemot läsaren som visar att jo, Stäppvargen är medveten om att den utgör en av 31 423 bloggar på samma tema, därtill med en ganska liten läsekrets. För jag menar, ha ha, skulle någon bry sig om en liten blogg som företar sig att slåss mot intolerans och extremism?

Var det roligt? Nä. Snarare lite patetiskt, ett utslag av hybris på mellanstadienivå. Dessutom utgjorde stycket ett klent alternativ till en ordentlig analys, som kanske även den vore förmäten till sin natur, men som i alla fall skulle utgöra ett rakryggat försök att närma sig ett svårt ämne.

Detsamma gäller "Jägarn", vederbörande kan åtminstone bemöda sig om att skriva ett ordentligt inlägg om han eller hon nu blir så upprörd. Fast obegåvat eller inte, så lyckades "Jägarn" i alla fall sätta fingret på en svaghet hos Stäppvargen, som härmed lovar bättring!

Tack till er som läser och tycker.

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (del 10)

2006-05-18T12:33:00.000+02:00

Och just när man trodde att stormen dragit förbi så möts man av ett nytt regn. Uppgiven inser man att istället för att värmas av solens strålar kommer man att tvingas ta skydd under sitt tanke-paraply. EWBK är tillbaka. Stäppvargen plockas fram.

Ellen Bijvoet och Kari Fraurud jobbar vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet och förekom i debatten så sent som igår. Då den tilldelade tiden i rampljuset inte räckte för att de på allvar skulle få säga vad de tyckte i frågan, tog de chansen att bli publicerade med en egen insändare.

Bijovet och Fraurud har skrivit sitt inlägg i en pedagogiskt föredömlig punktform. Det gör att såväl reciterandet av deras åsiker samt Stäppvargens kommentarer kan göras i samma, enkla form. Det uppskattas - det gör budskapet mer lättillgängligt varför fler kan ta del av det.

De skriver att de med stigande förvåning följt EWB:s alltmer upprörande utallanden och anser att hon i sitt senaste uttalande löpt amok gentemot sina kritiker. "Tillbaka till sakfrågorna!" skanderar de.

"Förortens språk sak inte klumpas som "blattesvenska""
- Nej, just det. Och det var ju också EWB:s stora poäng i kritiken av miljonsvenskan...

"Slang uppstår alltid ur behov att uttrycka gemenskap kring en aktivitet eller situation och har allltså per definition ett begränsat användningsområde"
- Vilket väl också var poängen med att hävda att miljonsvenskan inte var en dialekt utan bara slang?

"Svenska som andraspråk i sig är inte segregerande. (...) Men slitna skolor och undermålig undervisning kan bidra till segregation"
- Hm, knepig fråga. EWB refererar till en utredning gjord av Myndigheten för skolutveckling som kallar en företagen uppdelning i "vanlig" svenska och svenska som andraspråk som misslyckad. Om detta vet Stäppvargen intet. Men självklart: undermålig undervisning är inte bra.

"Det är alltså inte ämnet det är fel på, utan hur det genomförs på vissa skolor"
- Äsch. EWB skriver väl egentligen inte så mycket om svenska som andraspråk, och frågan är väl om någon gör det - eller bryr sig - förutom tvåspråksforskarna? Det vill säga: självklart är det viktigt, men det är nog en fråga "skolforskarna" förunnad.

"Inga tvåspråkighetsforskare ifrågasätter i dag att en god grund i modersmålet gynnar andraspråksutveckling kunskapsinhämtning"
- Och vem har ifrågasatt att en god grund i modersmålet kan gynna allmän kunskapsinhämntning? Frågan har bara gällt hur viktig den rollen är, EWB ifrågasatte att den skulle vara så viktig som Hyltenstam gav sken av.

"Satsningar på modersmål står inte i motsättning till stärkt svenska"
- Det beror väl på hur resursfördelningen äger rum? Om en person får hundra kronor att spendera i undervisning i syfte att underlätta integrationen för och lägger hela slanten på modersmålsundervisning, så skulle en annan person kunna tycka att han borde lagt en femtiolapp på svenskundervisningen. I ett sådant fall står modersmålsundervisning mot svenskundervisning, även om det inte betyder att de alltid gör det. I det här fallet handlar det om en föreslagen utökning av modersmålsundervisning (i syfte att främja integration?) som inte motsvaras av en utökning av svenskundervisning. Om EWB:s åsikt ska vara resonlig som får man anta att hon ser huvudsyftet som "ökade möjligheter till framgångsrik integration" och att hundralappen borde fördelas annorlunda...

"Elever lämnar inte svensklektioner för att läsa modersmål."
- Nä, antagligen inte. Men som sagt: motsättningen består ju i vilken man ska välja när man har begränsade resurser att satsa.

""Verklig svenskinlärning" bygger inte bara på det skrivna ordet och man måste inte kunna stava för att kunna tala."
- Fast nog är det väl en fördel att kunna uttrycka sig i skrift? Till den grad att man kan begära av det svenska samhället att det ska lära sina nya medlemmar att skriva på svenska?

"I Sverige behöver man förstås skrifspråket, men detta, liksom talspråket, utvecklas inte bara på svensklektionerna och genom skönlitteraturen."
-Även här undrar Stäppvargen: vem har påstått att den bara kan läras i skolan och genom böcker?

Nä, det här inlägget imponerar inte på Stäppvargen. Bijovet & Fraurud tillför inget nytt, utan försöker bara styra in hela debatten på sitt område. Men de läser EWB som djävulen läser bibeln när han är på dåligt humör, de vantolkar som vettvillingar! Stäppvargen vill visserligen upprätthålla en illusion om någon slags opartiskhet, men i det här fallet är det svårt när Bijvoet och Fraurud löper amok på sin kritiker.

Heja EWB!

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (9:2)

2006-05-17T12:14:00.000+02:00

Det tycks Stäppvargen som om många av de misstolkningar som präglade den tidigare debatten upprepas här. Kännetecknande för många inlägg är att de som kommenterar läser EWB som djävulen läser bibeln. Ansåg EWB att modersmålsundervisning var dåligt? Att det finns en motsättning mellan modersmålsundervisning och svenskundervisning? Både ja och nej. Stäppvargen tror att det EWB menade var att om en satsning ska göras för att främja integration så är det bättre att satsa på svenskundervisning än modersmålsundervisning. En missuppfattningen kan dock återfinnas i det implicita antagandet att modersmålsundervisning inte har någon positiv effekt på integrationsfrågan. Det verkar ju onekligen, om man får tro högskoleexpertisen, som att den visst har det.

Inger Lindbergs uttalande om det ”föraktfulla” i att efterlysa ett större inslag av svensk skönlitteratur i undervisningen verkar vara en smula överdrivet. Det är väl ändå självklart att det krävs en grundläggande förståelse för ett språk för att kunna ta del av dess litteratur? Så självklart att inte ens EWB kan undgå det? Så självklart att EWB utgår från det och säger att skönlitteraturen också måste få sin roll för att fylla språket med mening? Det tror i alla fall Stäppvargen.

Sedan åter till ur-debatten. EWB säger att man inte kan överge människor i språkfrågan när de bara kan prata ”blattesvenska”, utan att de måste få en chans att lära sig god svenska också. Gringo protesterar och anser att det visst duger att prata ”miljonsvenska” och att allt annat snack är språkfascistiskt. Det är ur det ljuset man får läsa EWB:s uttalanden, som åsikter om att miljonsvenskan inte duger som alternativ till svensksvenskan – basta!

Merparten av de 536 personer som deltagit i debatten rycker denna ursprungliga diskussion ur sitt sammanhang, för att ondgöra sig över 421 olika hemskheter. Lite korkat kan man tycka - de borde ju kunna tänka lite nyanserat - men samtidigt får man lov att uppskatta skådespelet som blev resultatet av dessa djävulsläsningar. Jag menar, vad skulle Stäppvargen annars ha skrivit 1 579 inlägg om?

EWBK-lexikon för norrmän

2006-05-17T12:11:00.000+02:00

Prutta – att släppa på det inre gastrycket

Guss – förortsslang för tjej

Kiz – turkiska för tjej, för en försvenskning, se ovan

Gooz – persiska för prutt

Miljonsvensk – omskrivning av invandrare eller boende i problemförort (a.k.a. miljonprojektsområde)

Miljonsvenska – förortslang som talas av miljonsvenskar

Blattesvenska – se ovan

Rinkebysvenska – se ovan

EWBK – Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (rubrik på Gringos första inlägg i debatten)

EWB – Ebba Witt-Brattström, svensk litteraturprofessor och feminist (Kuriosa: gift med Svenska Akademiens nuvarande ständiga sekreterare)

Gringo – tidning skriven på miljonsvenska av unga människor med utmärkta svenskkunskaper och med en stark faiblesse för förorten

Stäppvargen – en spräcklig guldfisk

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (9:1)

2006-05-16T18:53:00.000+02:00

Så hade Dagens Nyheter fått för sig att de skulle göra som Stäppvargen och sammanfatta EWBK-debatten. Där Stäppvargen låter läsarna kommentera artiklarna direkt på bloggen, intervjuar DN ett antal människor med expertis inom aktuella områden. Inte lika demokratiskt som i Stäppvargen, men ändå – det måste erkännas – en hyfsat bra idé. Särskilt som att dessa inte kom till tals i själva debatten, dessa stackars osynliggjorda universitetsanställda.

Debatten har som bekant sin utgångspunkt i EWB:s uttalande i tv om att regeringen är rasistisk i sin prioritering av modersmålsundervisning framför svenskundervisning, när hon säger att miljonsvenskarna överges med den ”blattesvenska” som inte låter dem ta del av det svenska samhället.

Inger Lindberg, professor i tvåspråkighet, tycker att debatten präglas av okunnighet. Hon anser att det inte finns någon motsättning mellan modersmålsundervisning och svenska. Helena Frisell på Lärarhögskolan i Stockholm håller med och tillägger att det inte är rimligt att ställa svenskundervisning och modersmålsundervisning mot varandra, eftersom den senare undervisningen utgör en mycket liten del av den totala skoltiden.

Åsikten att den svenska skönlitteraturen är avgörande för att språket inte ska bli ”ett instrumentellt språk” och ”en tom uppsättning sfi-fraser” betraktar Inger Lindberg som föraktfullt. Hon anser att EWB bortser ifrån att andraspråkstalare måste ha kontroll över språket som inlärningsinstrument för att kunna spela någon roll i samhället och för att i huvud taget kunna ta del av skönlitteraturen. Hon tillägger att litteraturen är en fantastisk väg in i ett språk och en kultur, men att den inte kan ersätta professionell språkundervisning.

Inger Lundberg fortsätter med att påpeka att man inte hjälper miljonungdomar genom att bemöta deras språk med förakt. I stället behöver man ge dem möjligheter att utveckla de språkliga verktyg de behöver för sina studier och yrkesval. Därtill är Sverige fortfarande ”märklig enspråkigt och monokulturellt”.

DN:s Ossi Carp presenterar ett förslag om vad hela EWBK egentligen handlar om: hur hantera och förhålla sig till de språk som utvecklas bland ungdomsgrupper i områden där människor från många olika språkliga minoriteter lever tillsammans.

Kari Fraurud, forskare vid Stockholms universitets centrum för tvåspråkighetsforskning, tycker att EWB har glidigt ifrån den viktiga frågan om hur man konkret kan förbättra undervisningen för de elever som fortfarande halkar efter. Hon frågar sig vad EWB hade för underlag för påståendet att förortsslangen skulle vara sexistisk grabbslang. Enligt hennes forskning så används slangspråket av både pojkar och flickor för olika syften i olika sammanhang.

Apropå den stora debatten om gussar och pruttar anser Svenska Akademiens före detta ständiga sekreterare Sture Allén att ordet guss ”knappast är sexistiskt” och Ellen Bijvoet på Stockholms universitet anser att den ”förstärker stereotypen om kvinnoförtryck, kriminalitet och droger i förorterna”.

Nihad Bunar är sociolog och verksam vid Stockholms Universitet. Han är rädd att debatten innebär en backlash för åsikten att modersmålsundervisning är bra för elever med andraspråk. Han anser, utan att driekt peka ut någon, att de röster som varit kritiska mot modersmålsundervisning genomgående saknat forskning för sina argument.

Så löd det senaste inlägget i DN. De osynliggorda fick tala, men vad sa de egentligen? Läs EWBK 9:2!

Varning för de kristna (2)!

2006-05-16T18:51:00.000+02:00

Stäppvargen, denna bekväma fisk, fann stor förtröstan i att USA är USA och att Sverige är Sverige och att här så är vi så kloka och lugna att vi slipper såna där högerkristna galenskaper. Fram till i måndags, det vill säga. Då råkade artikeln "Livets ord målar om fasaden" av David Berjlund Stäppvargens väg. Den återfanns i DN:s kulturdel den 15/5.

"Ulf Ekman säger att han kom hem till Sverige (efter lite missionerande i Israel, Stäppvargens anmärkning) för att stoppa avkristningen. Det betyder att fler ska bekänna - rätt sorts - kristen tro, men det handlar lika mycket om hur samhället ska se ut."

"Krisen och omoralen i landet är akut, sextiotalsvänstern i kyrkan är skyldig, de krigiska metaforerna haglar - bön är "ett våldsamt vapen", en "stålnäve" - och avantgardet har han samlat omkring sig: "Vi är över och inte under, vi är huvud och inte svans", skriker Ulf Ekman."

"De kristna konservativa har knappas blivit fler, men i en alltmer polariserad kristenhet ropar de högre och har börjat samarbeta. (...) Det spretar - alla gillar inte allt - men hänger ihop, i ett nätverk av kursgårdar, småförlag, föreningar, kampanjer och tidningar. Spelarna har funnits länge, nu kliver de in på samma plan."

Hur långt de amerikanska prepostmillenialisterna kommer att komma i sitt korståg är förvisso oklart. Likaså återstår det att se om Ulf Ekman-partiet lyckas vinna någon popularitet utanför Knutby och Jönköping. Men tendenserna anser Stäppvargen är oroande i sig. Ju mer tillvaron styrs bort från modernismens trygga, sekulariserade optimism, desto mer lockande kommer lättköpta och trygga lösningar att framstå. Frågor Stäppvargen ställer världen: Äger vi förmågan att leva bortom utopier utan att flippa ur?

Stäppvargen har fått en fruktansvärd föraning av vad som kan komma. En insikt om att den softa liberala tiden kan vara till sin ända kommen, för att ersättas av ett hard core, segregerat, polariserat samhälle som det amerikanska! Apokalypsen kan vara nära, men när allting känns som sunkigast så kan ni ha förtröstan i att så länge Stäppvargen finns så kommer minst en obskyr blogg att bekämpa allt som är politiskt korrekt, allt som är religiöst förbjudet och allting som är jävligt beiget. Stäppvargen är en stålnäve! Stäppvargen har ett heligt ansvar att kräva tillbaks samhället!

Stäppvargen nöjer sig inte med mindre än så...

Varning för de kristna (1)!

2006-05-16T16:56:00.000+02:00

Stäppvargen tar bladet från munnen och varnar för en framtida kristen revolution. Läs mer på www.stappvargen.blogspot.com!

I USA har den kristna högern länge haft en framträdande roll i det politiska livet, bland annat genom en nära koppling till det republikanska partiet. De rasar mot det mesta och engagerar de flesta när de protesterar mot företeelser varje sund liberal tar för givna. De skjuter mot abortkliniker, reser två och ett halvt-tons monument med de tio budorden i domstolar, förfasas över homosexuellas rätt till giftermål och är - fastslår Stäppvargen - ganska dumma i huvudet.

I den utmärkta och liberalt oberoende nättidsskriften Salon tog Stäppvargen del av en artikel som bestod av utdrag från boken "Kingdom Coming: The Rise of Christian Nationalism" av Michelle Goldberg. Den handlar om den växande rörelse i USA som vill grunda en amerikansk teokrati och hävdar sin rätt att påtvinga resten av samhället sina kristna värderingar. Av Goldberg får vi lära oss att rörelsen inte vore möjlig utan postmillenie-teologin.

Mais, qu'est-ce que c'est? Vänner av postmillenieskolan tror att Messias kommer att återvända först efter det att de kristna har lyckats upprätta ett tusenårigt rike på jorden. Premilliene-lirarna tror däremot att den dag då Messias kommer tillbaka så kommer de att sugas upp till himlen, därmed undslippandes de lidanden och kval som Stäppvargen kommer att utsättas för. Medan pre-skolan känner att de inte behöver bekymra sig för jordelivet så överdrivet mycket, anser post-dårarna att de har en skyldighet att bygga ett kristet kungadöme.

Tydligen är det så att de flesta amerikanska evangeliker är premillienister, men i takt med den kristna högerns framväxt har även de politiserats. På senare år har de därtill bildad någon slags (o)helig allians med postmillienisterna, vilket gör det hela jobbigt. Tydligen har de bildat en Coalition on Revival som ägnar sig åt allmänt missionerande och lobbyerande på ett utomordentligt flitigt vis. Goldberg citerar några rader ur boken "The Changing of the Guard: Biblical Principals for Political Action":

"Christians have an obligation, a mandate, a commission, a holy respinsibility to reclaim the land for Jesus Christ - to have dominion in civil structures, just as in every other aspect of life and godliness (...) World conquest. That's what Christ has commissioned us to accomplish. We must win the world with the power of the Gospel. And we must never settle for anything less..."

Blygsamhet och religion verkar inte riktigt gå ihop. Ett litet ljus i mörkret kan man förstås finna i det faktum att det här händer i USA, där ju allting är snäppet mer crazy än här. För här ser det ju inte likadant ut... eller?

Ebba Witt-Brattströmska kompaniet (Del 8:2)

2006-05-14T21:04:00.000+02:00

Är miljonarna utestängda från Svensksverige därför att de inte kan svensksvenska tillräckligt bra? Är problemet att den svensksvenska normen utestänger miljonsvenskar, eller att miljonsvenskarna inte får lära sig erforderlig svensksvenska?

Stäppvargen tror att den ovanstående frågeställningen visar var åsikterna går isär i EWBK. EWB och Gringo är helt enkelt oense om vem som ska närma sig vem: ska miljonsvenskarna anpassa sig efter Svensksverige eller ska Svensksverige anpassa sig efter miljonsvenskarna?

EWB verkar mena att svensksvenskan inte bara är den rådande normen utan att denna norm är Normen. I Sverige talar man svensksvenska och alla som bor här bör kunna prata och skriva på svensksvenska. Varför? Därför att det svenska samhället är svensksvenskt. Därför att den som bor här bör ha möjligheten att på allvar bli delaktig i det svensksvenska samhället.

Gringo påstår förstås någonting annat. Närmare bestämt att svensksvenska inte är målet för miljonsvenskarna eller för integrationen. Att flera -sverige finns. Att Miljonsverige är ett utmärkt -sverige. Det är ett faktum för Gringo att denna svenska talas av, typ, miljoner svenskar. (En light-version av detta faktum finns i utsagan att den svenskan heter miljonsvenska för att den talas av miljonsvenskar, som kallas så för att de bor i miljonprojektsområden, områden som byggdes i miljonprojektet, som i och för sig genomfördes för att bygga en miljon nya bostäder, vilket - hej, cirkelresonemang - borde innebära att de faktiskt är typ en miljon stycken.) Enligt Gringo så motarbetas miljonsvenskan av företrädare för svensksvenskan, närmare bestämt av sådana som är så högt upp i den svensksvenska hierarkin som EWB. Därför utestängs miljonsvenskarna såväl av etablissemanget som av den svensksvenska språkmallen.

EWB säger "miljonsvenska, shmiljonsvenska". Det är ingen dialekt (vilket vissa miljonsvenskar har börjat hävda) utan en sketen, sexistisk pojkslang utan vettiga användningsområden. Alltså: å ena sidan är inte miljonsvenska ett alternativ, å andra sidan spelar det ändå ingen roll eftersom svensksvenska rules!

Där, i den sistnämnda åsiktsåtskillnaden återfinns det som Stäppvargen identifierat som Den bakomliggande frågan. Vilken är den undrar ni? Kommer Stäppvargen göra en cliffhanger? Nej, för svaret kommer här: Den bakomliggande frågan handlar om huruvida människor från andra kulturer ska uppgå i den svenska (vilket därmed skulle förändra denna i en riktning som skulle göra den mer multi-kulti) eller om den svenska kulturen ska utgöra en kultur bland andra i Sverige.

Stäppvargen lanserar härmed begreppen samintegration och särintegration. Inspirationen är feminismen med dess uppdelning i likhetsfeminism och särartsfeminism (kvinnor och män är i grunden lika, respektive kvinnor och män är i grunden olika, och därför så bla, bla, bla...) Stäppvargen vill skilja på dessa nouveaux begrepp och på vissa äldre dito, i det här fallet integration och assimilering.

Stäppvargen stipulerar: EWB håller på samintegrering och Gringo på särintegrering.

Mer om saken i "Stäppvargens guide till framgångsrikt samhällsbyggande" som är under konstant produktion.

Stäppvargen åtar sig därmed att göra en liten utflyckt i integrationsfrågan, som tar vid där EWBK slutar.

Ebba Witt-Brattströmska kompaniet (Del 8:1)

2006-05-13T18:41:00.000+02:00

I lördagens tidning, den som utkom den 13 maj för övrigt, gör drottningen av språkdebatter entré på nytt. Mina damer och herrar: Ebba Witt-Brattström!

""Miljonsvenskan" är tidernas mediebluff, ett marknadsföringskoncept för en liten grupp arga unga män som kallar sig Gringo. Deras påstående om att "två miljoner människor" upplevt sig exkluderade" på grund av svenskans "fyrkantiga språkmall" är rena rama struntpratet (2/5). Man postulerar att miljoner nya svenskar skulle snacka "detta lingo när sanningen är att de som tar det i sin mun kan räknas i några tiotusental. Dessvärre får mediechefer som aldrig satt sin fot i Fittja eller Rosengård meganostalgiska känningar av sin ungdoms kulturrevolution och bjuder in till tevesoffor och spalter."

Sen återvänder EWB till ett tema som återfanns redan i ur-artikeln, det vill säga att miljonsvenskan inte är en dialekt och än mindre ett språk:

"Men det finns inte, kan inte finnas och kommer aldrig att finnas en "miljonsvenska" där Sveriges i nuläget över hundra invandrarspråk smälter samman till en för alla begriplig dialekt. Dialekt har en konventionaliserad vokabulär och ett standardiserat språkbruk för livets alla områden. Dialekt talas och förstås av människor i alla åldrar, såväl treåringar som hundraåringar. Det som ibland talas av ungdomar i Malmös, Göteborgs och Stockholms invandrartäta förorter är olika varianter av multietnisk pojkslang med ett bästföredatum som överskrids så fort en ny pojkgeneration (flickor är i minoritet) debuterar med sina lokala synonymer."

Sen tar hon upp tråden om varför svensksvenskan inte har några riktiga konkurrenter:

"Standardspråket är svenskan, och dess betydelse som kommunikationsmedel också mellan nya svenskar är grundläggande. Multislangen är inget alternativ. Den har få användningsområden, huvudsakligen sex, sexualiserat våld, homofobi, machomätning, knark och lagbrott. Den har inga ord för läxa eller en liter mjölk, men den har minst sju sinsemellan obegripliga slanguttryck för den frekventa förolämpningen "jag knullar din mammas/systers fitta" ("Förortsslang")"

EWB bidrar, som av bara farten, med en förklaring av vad miljonsvenskan egentligen är:

"Vi har här att göra med en sexualpolitisk klassrevanschism utan motstycke i historien. Sorry Farnaz Arbabi, som inte förstått att det finns grader av könsförtryck också i det heteronormativa språkhelvetet! Förortsslangen är kort sagt ett aggressivt rop på hjälp, ett se-oss-innan-det-är-för-sent riktat till oss utanför betongen: skolministern, integrationsministern, hela Vuxen-Sverige."

Till sist motiverar hon sin egen utgångspunkt, den som säger att invandrare först och främst borde få lära sig svenska (svensksvenska):

"Flerspråkighet är bra, men svenskan är grunden för allt eftersom vi bor i Sverige, och endast läsande och skrivande människor kan delta fullt ut i samhällsgemenskapen."

EWB:s andra inlägg är giftigt. Det känns som en ren utskällning och Stäppvargen häpnade inför det uppläxande tonfallet med samma andaktsfulla fascination som han upplevde som liten när svenskafröken läxade upp den som uppförde sig illa i klassrummet. Frågan återstår, förstås: har hon rätt?

Ebba Witt-Brattströmska kompaniet (Del 7:2)

2006-05-13T16:46:00.000+02:00

Leiva Wenger & Arbabi vs. Mattsson & EWB

Så står det på de stora affischer som trycktes för att promovera denna väldiga drabbning i Dagens Nyheter. Två miljon-kulturare mot två über-kulturare i en het språkdebatt. Fast det bör påpekas att promotern tog sig en liten frihet i marknadsföringen, EWB är ju faktiskt inte med i den här delfajten, åtminstone inte i egen person. Hon förekommer bara indirekt, eftersom man i EWBK måste nämna EWBs namn minst två gånger per inlägg, så står det tydligen i reglerna.

Men vad händer i den här fajten? Vad gör de?

Signaturen Leo har en intressant poäng i att någonting de inte gör är att diskutera om huruvida miljonsvenskan är sexistisk eller inte. Snarare handlar det enligt Leo om varför EWB och Mattsson i huvud taget måste tjata om sexismen i just miljonsvenskan. Jag vill tillägga att i den mån de diskuterar det onödiga i att belysa just miljonsvenskans sexistiska drag, så gör de det mellan raderna. För mest av allt ägnar de sig åt att gå retorisk bärsärkargång.

För att hitta bakgrunden till varför EWB och Mattsson i huvud taget snackar om guss-pruttar får man gå tillbaks till Gringos missionerande för att etablera miljonsvenskan som en egen dialekt. Bland argumenten för att den skulle utgöra en sådan återfinns påståendet att den talas av, typ, miljoner. -Sällan, säger EWB. -Typ, bara killarna i så fall, fyller Mattsson i.

Sådana reaktioner och åsikter betecknar Leiva Wenger & Arbabi som elitistiska och fördomsfulla. De verkar se det som ett sätt att slå ner på förortskulturen och alla dess gussar och... hm, Stäppvargen kanske skulle behöva läsa den där förortsparlören... kill-gussar. De verkar dela sin mission med Gringo och jobbar hårt för att förortskidsens sätt att prata svenska ska bli accepterat istället för kritiserat.

Det verkar inte som om någon är beredd att påstå att miljonsvenskan inte är sexistisk. En central fråga blir därför vad som händer om någon bestämmer sig för att den är bra och värd att utveckla. Går den att reclaima? Går den att utveckla bortom sexistiska ord för kvinna? Det är väl det Gringo försöker göra? Mattssons franska språkforskare säger i och för sig att c'est impossible! men är det verkligen det? Kanske överdriver Gringo i sitt missionerande, när de kallar det för miljonsvenska (vilket även Stäppvargen, denna okritiska fisk, börjat kalla den för) trots att den pratas blott av en (liten?) del av miljonsvenskarna. Men Stäppvargen håller med om att det bästa sättet att närma sig ett språk är att göra det på ett otvunget och avslappnat sätt.

Dessutom misstänker Stäppvargen att EWB å ena siden stör sig på Gringo-gossarnas poserande och att hon å andra sidan vill föra fram en mer djuplodande kritik av hur det svenska samhället delats upp i Miljonsverige och Svensksverige. Denna sistnämnda tanke, som egentligen är Stäppvargens, utvecklas i nästa avsnitt där även EWB satsar på knock out med sitt senaste inlägg!

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (Del 7:1)

2006-05-11T15:19:00.000+02:00

EWBK handlar som jag tidigare poängterat inte särskilt mycket om huruvida regeringen är rasistisk när den prioriterar modersmålsundervisning framför förstärkt hemspråksundervisning. Istället tenderar den, precis som det brukar bli när folk bråkar, att handla om precis allting annat som sägs. Nedan följer ett längre replikskifte som inte har med huvudsaken att göra:

Den här debatten förs mellan Åsa Mattsson och Alejandro Leiva Wenger med ett inhopp av Farnaz Arbabi. Den handlar om huruvida miljonsvenskan är sexistisk eller inte. Åsa Mattsson tycker att miljonsvenskan svämmar över av nedlåtande uttryck och misstänker att gussen inte haft någon större del i skapandet av den. Beviset i frågan utgörs av ett lexikon sammanställt av El-giganten-Dogge och Stockholms universitets-Kotsinas (Karins mammas kollega). Det är kontentan i hennes första inlägg, där hon referar till en krönika hon skrivit på SalongK.

Alejandro Leiva Wenger blir riktigt irriterad:

"I övrigt vill jag gå längre än henne och hävda att många former av förtryck präglar svenskan som sådan - även det politiska, det akademiska och det journalistiska språket. Mattsson tycks dessvärre inte känna igen symboliskt våld annat än i ordens lexikala betydelse. Hon viftar därför med ett slanglexikon och frågar: "Vem talar, vem skriver, vem har en röst? Vem är beskriven? Och hur?" Bra frågor. Åsa Mattsson är chefredaktör. Ebba Witt-Brattström är professor. Närhelst de vill har de ordet: de talar, de skriver, de har en röst. Inget fel i det. Men den stämpel som Mattsson vill ge förortsslangen har de berörda ungdomarna inte en chans att bemöta på lika villkor. Konsekvenserna får de uppleva i form av ett socialt stigma."

Åsa Mattsson ger igen:

"Man ska inte heller glömma att tjejer varit lika mycket som killar delaktiga i skapandet av detta språk", skriver Alejandro Leiva Wenger.Tillåt mig tvivla. Att jag gör det, eller att Ebba Witt-Brattström troligen gör det, är förstås ointressant, för jag är "chefredaktör" och Ebba Witt-Brattström är "professor". Vi borde alltså vara diskvalificerade från att ha en åsikt om huruvida det finns sexism i förortsspråket eller inte, tycker Alejandro Leiva Wenger. Du kan ju be alla dina kreativa systrar om ett par debattinlägg i stället, Alejandro? Eller gussar?"

Efter att, som det verkar, Leiva Wenger slagit på stora gusstrumman skriver den tvättäkta gussen Arbadi Farnaz ett upprört inlägg:

"Det är högfärdigt och arrogant att anklaga förorterna för att ha ett mer kvinnoförtryckande språk än övriga Sverige. Förorterna är inget undantag, snarare en konsekvens och förlängning av hur det ser ut i resten av samhället. Den manliga heterosexuella normen råder såklart även där. Varför väljer Mattsson att specifikt lyfta fram det sexistiska i den så kallade "förortsslangen"? Kanske slipper hon därigenom analysera det egna språkets förtryck."

Farnaz Arbabi tycker dessutom att Åsa Mattsson osynliggör de framgångsrika gussarna:

"(...)så gör Åsa Mattsson med sitt inlägg motsatsen till det hon antagligen hade tänkt göra: genom att inte erkänna att jag och andra kvinnor som växt upp i förorterna och som nu är framgångsrika inom våra respektive yrken faktiskt existerar, så blir förorternas unga kvinnor återigen osynliggjorda av välmenande journalister."

Sen gör Alejandro Leiva Wenger comeback:

"Mattssons problem är inte att hon är chefredaktör utan okunnig. Hon struntar inte minst i all den språkforskning som finns tillgänglig för den nyfikne. Men så är Mattsson knappast nyfiken. Hon är egentligen inte intresserad av språkutveckling - hon vill ha tillåtelse att uttala sig utifrån fördomar. Hennes ärende är simpelt: förortsslangen ska stämplas som sexistisk, punkt slut (till skillnad från både vanlig svenska och andra slangformer som skulle vara befriade från sexistiska invektiv)."

Sen tycker Alejandro att Åsa inte ser de framgångsrika gussarna eftersom de är osynliggjorda:

""Var är alla kreativa systrar?" raljerar Mattsson och lyckas visa en fullkomlig nonchalans för alla de kvinnor med bakgrund i olika förorter som verkar i offentlighetens ljus. Det är bara att se sig omkring. Det handlar om författare, journalister, skådespelare, debattörer, konstnärer, politiker. Att Mattsson inte kan se dem är symtomatiskt för ett väldigt vanligt osynliggörande av icke-vita och/eller arbetarkvinnor."

Nu känner sig Åsa Mattsson misstolkad å det grövsta. Hon skriver:

"Mitt syfte har aldrig varit att hävda att det finns sexism bara i förortsslangen utan att hävda att det finns sexism i förortsslangen - också."

Det där med att hon inte ser de duktiga gussen kommenterar hon inte, vilket möljigen kan förklaras av att hon inte såg kommentaren om de osynliggjorda gussen. Hon citerar därefter sin ursprungskrönika, som hon misstänker att varken Alejandro Leiva Wenger eller Farnaz Arbabi har orkat läsa:

"De där okejade orden är ju hämtade från grabb-blattesvenskan till den etablerade grabb-svenskan, liksom alla språk i manssamhällen är grabb-språk."

"Språk är en del av den patriarkala normen i ett samhälle; kvinnors identiteter konstitueras, genom språket och kulturen, som underordnade. Kvinnans möjligheter, skriver den feministiska analytikern och språkforskaren Luce Irigaray i "Speculum de l'autre femme", ligger i att göra uppror mot att låta sig beskrivas som en motsats till mannen, att i stället gå vidare mot något språkligt nytt, ett bejakande av ett språk där det får finnas gåtor och multiplicitet. Detta nya språk är inte möjligt förrän kvinnor är självständiga subjekt som talar till andra självständiga subjekt, och förrän männen talar till kvinnor så."

Och där slutar den debatten, åtminstone för tillfället. Leiva Wenger och Arbabi ansåg att Mattsson hävdat att miljonsvenskan är sexistisk, medan Mattsson säger att jo, visst tycker hon det, men hon menade egentligen att den också var sexistisk, precis som svensksvenskan. En intressant fråga som kombattanterna lyckades belysa i bråket är den om huruvida kultur-gussar osynliggörs i samhället. Mattsson kunde inte se dem, Leiva Wenger tycker att det i sig är ett osynliggörande. Är det så? Det tål att funderas på till EWBK 7:2.

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (Del 6)

2006-05-11T11:51:00.000+02:00

I del 6 av EWBK gör Gringo entré. Vilket var på tiden, med tanke på att den här diskussionen ursprungligen fördes mellan just Gringo och EWB. Gringoredaktionens inlägg handlar om miljonsvenskans, hädanefter kallad det och ingenting annat, status och förhållande till rikssvenskan.

"Problemet är att miljonsvenskan i dag har låg status och det återspeglar synen på dom som pratar det. Därför ska vi inte skuldbelägga miljonsvenskarna utan snarare delegera ansvaret till den fyrkantiga språkmall som vägrar släppa in dem. I det mesta vi gör på Gringo tänker vi decennier framåt. Att ändra attityder kräver en långsiktighet, tålamod och att vägleda steg för steg. Vi älskar det svenska språket i alla dess variationer. Vare sig det är med våra föräldrars kurdiska, chilenska eller eritreanska melodi eller om det är vår generations miljonsvenska."

"Det tog bögarna tjugo år att omdefiniera ordet bög. Vi vill göra samma sak med blatte, fast på halva tiden. Synen på miljonsvenskan kanske tar längre tid för så mycket av svenskheten finns i språket. Om miljonsvenskan blir accepterad som en svensk dialekt är det en utsträckt hand till alla de som känner sig utanför. Det sänder ut den välkomnande signal som många i hemlighet törstar efter. Med guss och keff har vi sträckt ut lillfingret. Vi hoppas vi sträcker ut hela handen snart."

Och vad ska man säga? Stäppvargen håller med. Den borde få status som något slags vardagsspråk. Jag tror att det finns en bra poäng i att göra tal- och skriftspråk lika varandra om effekten blir att fler människor kan närma sig det skrivna ordet. Idealet vore kanske om alla pratade rikssvenska så bra som möjligt, men frågan är om det ens är möjligt i ett samhälle som är segregerat och etniskt heterogent? Miljonsvenskan återspeglar samhället det är skapat i, på gott och ont. Å ena sidan visar det en mångfald, å andra sidan ett utanförskap. Den som kan miljonsvenska men inte rikssvenska får svårigheter utanför Miljonsverige, men kan känna sig bekväm inom det.

För att återföra diskussionen till utgångspunkten så måste, vilket Gringoredaktionen också skriver, nya svenskar få en så bra chans som möjligt att lära sig rikssvenska. För intressant nog så är det ju bara de som behärskar båda varianterna som lyckas tränga igenom utanförskapets skal. Gringoredaktionen skriver på felfri rikssvenska och kan därför välja att gå över till miljonsvenska som ett komplement. Det är lite som med måleri: man måste kunna måla "på riktigt" för att få vara minimalist och komma undan med att dra ett vitt streck på röd bakgrund. Det är bara i full behärskning av båda uttrycksmedlen som denna frihet kan uppstå.

Fast å andra sidan. Vore inte ett fullt erkännande av miljonsvenskan att ge upp och erkänna misslyckandet? Att gå med på att dagens svenskar är i grunden olika och att acceptera denna skillnad?

Till sist en eloge till Gringoredaktionen. De är nämligen de första i hela EWBK att ignorera alla retsamma småkommentarer för att istället fokusera på den centrala frågan. Ett talande exempel är det faktum att de trots en regelrätt diss från Alejandro Leiva Wenger hyllade henne som en briljant svensk författare. Hatten av för Gringo.

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (Del 5)

2006-05-11T10:43:00.000+02:00

Alejandro Leiva Wenger gör entré i debatten och för den tillbaka på det spår som i sig inte har särskilt mycket att göra med kärnfrågan, men ändå lyckas placera sig som om den hade det. Jag pratar förstås om frågan om huruvida "guss" betyder "prutt".

"Att som kvinna bli kallad för fjärt är antagligen mycket tråkigt. I det har Witt-Brattström rätt. Men i verkligheten har ordet "guss" aldrig betytt något annat än "tjej", vilket många av miljonprogrammens ungdomar har känt till i två decennier nu. Man ska inte heller glömma att tjejer varit lika mycket som killar delaktiga i skapandet av detta språk. "Guss" används av bägge könen."

Bra poäng, Alejandro. Att det turkiska "guzz" - som betyder tjej - påminner om persiskans "gooz" - som betyder prutt - spelar lika lite roll som en fjärt i rymden. Visserligen håller jag med EWB om att svenskan inte behöver fler nedsättande ord, men ärligt talat, även om guss nu vore ett sånt, vad ska man göra åt saken?

"Som utomstående kan man gilla förortsslangen eller inte; man kan förstå den eller ej. Men lika lite som segregeringen minskar för att "guss" tagits med i SAOL blir skolans svenskundervisning bättre av att Witt-Brattström falskeligen stämplar "blattesvenskan" som förtryckande. Hon har rätt i att alla borde ges möjlighet till en värdefull svenskundervisning. Men en lyckad sådan förutsätter språkglädje, och det är just vad förortsslangen är för tusentals tjejer och killar."

Att anklaga blattesvenskan för att vara förtryckande är förstås onödigt, för det är väl inte språket som är förtryckande utan den som talar det? Svenskan kan vara lika nedsättande som vilket annat språk som helst, beroende på vem som talar. Precis som Karin kommenterade så finns det jättemånga nedsättande ord på svenska och precis som hon misstänker så kan jag jättemånga av dem. Men det gör inte svenskan nedsättande.

En sak frågar jag mig: tycker verkligen EWB att "blattesvenskan" är förtryckande? Menar hon att "guss" är ett exempel på hur nedsättande "blattesvenskan" är, eller menar hon möjligen att "blattesvenskan" inte är den miljondialekt som vissa vill göra gällande? Att den befolkningsgrupp som antas prata den är så heterogen att en enhetlig "blattesvenska" inte kan sägas existera? Och framförallt: att blattesvenska/miljonsvenska/rinkebysvenska inte är ett alternativ till rikssvenska.

I så fall utgör "guss" bara ett exempel på ord som betyder olika saker på olika språk. Ett dåligt exempel. För vem tror att guss betyder prutt?

Ebba Witt-Brattströmska kompaniet (Del 4)

2006-05-09T18:18:00.000+02:00

Det finns inte ett inlägg i EWBK som inte retar upp någon tillräckligt mycket för att denna ska skriva en upprörd svarsartikel (eller jo, Torbjörn Elenskys, men hans inlägg är lite för speciellt för att räknas...) och Hyltenstams inlägg är inget undantag. Hans egentliga måltavla var förstås EWB, men i vägen för attacken kom Lars Åberg och blev ett stycke slagträ. Så här såg det ut när han svingades:

"Hennes källa är en artikel i Sydsvenska dagbladet 19/3 -05 av frilansjournalisten Lars Åberg, en kontroversiell samhällsdebattör som ofta citeras på rasistiska och islamofoba hemsidor, vilket i och för sig inte behöver vara känt för Witt-Brattström."

"Från Åberg har Witt-Brattström också hämtat att den svenska policyn för modersmålsundervisning skulle bygga på "hårt kritiserad" forskning av Wayne Thomas och Virginia Colliers. Varken Åberg eller Witt-Brattström har tagit del av denna forskning."

Det är förstås inte kul att bli svingad, så Åberg lackade.

Lars Åberg skriver upprört att han inte är den slemmiga, islamofoba typ som Hyltenstam antyder att han är. Tvärtom, anser han själv, är han en anti-rasist med 35 års gedigen erfarenhet av journalistiskt arbete. Dessutom tycker han att Hyltenstams kritik är osaklig:

”Felaktigt hävdar Hyltenstam att jag skulle ha påstått att deras forskning ligger till grund för "den svenska policyn för modersmålsundervisning". Min krönika handlade specifikt om det lokala förskoleprojektet. Jag fann det intressant att såväl chefstjänstemän som ansvariga politiker så okritiskt legitimerade projektet med Thomas och Colliers omtvistade resultat.”

Hyltenstam skrev dessutom att Åberg inte ens läst Thomas & Colliers forskningsartiklar, vilket man ju undrar hur han kan veta. Åberg hävdar, inte oväntat, att det har han visst gjort.

Men spelar det egentligen någon roll om Åberg har läst T & C eller om han är islamofob? I det här sammanhanget: nej. Åberg har ju egentligen aldrig sagt något i EWBK-frågan, utan utgör bara ett slagträ i Hyltenstams kritik av EWBs artikel. Fast jag förstår att Åberg lackade! Hyltenstam verkar faktiskt ha slarvat med faktaunderlaget på samma sätt som han anklagar EWB för att göra och verkar mest ha gripit tag i Åberg för att han råkade ligga så nära till hands. Slarvigt men sant.

Och så mycket mer finns inte att säga om denna icke-debatt i debatten.

Ebba Witt-Brattströmska kompaniet (Del 3)

2006-05-08T13:27:00.000+02:00

Torbjörn Elensky blir alldeles nostalgisk av debatten och minns sin tid som lärare vid S:t Botvids gymnasium i Botkyrka. Han hade en superduktig syriansk elev som fuskade lite, men som inte tyckte att det var fusk att memorera en artikel och skriva av den som en egen uppsats. Ja, ja. Det kan ni läsa mer om här. Elensky lyckas dock, mitt i all nostalgi, klämma in någon slags meta-reflektion om det här med identiteter:

"(...)Den där som Gringo lever högt på: bilden av fräcka, fria, starka, smarta, uppkäftiga spännande förortsungdomar som är så otroligt härligt kreativa och spännande på alla sätt. Men är inte det också en konstruktion?"

Han fortsätter:

"Gringos skribenter är ofta fenomenala på att tricksa med det svenska språket. Inget tvivel om att den så kallade miljonsvenskan berikar vårt gemensamma modersmål. Inget tvivel heller om att de som skriver i denna tidning behärskar de rätta koderna, uttrycken och stilmedlen. Det är så lätt för den sexiga underdoggen Gringo att kalla Ebba Witt-Brattström för rasist och fascist, utan att tillåta henne något genmäle - hon är svensk, hon är akademiker, hon tillhör den kulturella överklassen: en sittande fågel i en tid då etiketter och epitet väger tyngre än argument och vem du är betyder mer än vad du säger."

Och avslutar:

"Men där det inte längre finns något gemensamt språk och samtalsreglerna sätts ur spel upphör offentligheten att fungera. När allt reduceras till stil och attityd har ideologi och debatt förvandlats till rena modefrågor och det är nog risk att dagens hotta tankesultan så småningom får sällskap av en spännande, provokativ tankeführer."

Han verkar vara en rätt skön typ, den där Elensky. Står lite flummig och loj vid sidan om, betraktar och reflekterar. Jag har ingen koll på honom, har inte ens orkat googla honom, men jag föreställer mig att han var proggare på 70-talet. Hans inlägg i debatten är det enda som inte väckt någon upprördhet hos någon, det stannade som en intressant liten observation. Han är som den snälla och mesiga karaktären i Moodysons "Tillsammans", ett avbrott från allt förargande mitt i den hätska debatten, som en EWBK:s Mahatma Gandhi.

Fast vet ni vad? Jag tror att han har rätt. Den efterföljande debatten ger honom det. Utan att avslöja för mycket kan jag nämna att resten av EWBK är en blodig fajt mellan olika identiteter, där ideologi och debatt får stå tillbaka för stil och attityd.

Torbjörn Elensky kanske också är claire-voyante?

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (Del 2)

2006-05-08T11:29:00.000+02:00

Du! Ja, du. Du har lite smulor i mungipan. Torka bort dem så fortsätter vi.

Nästa person att göra entré i debatten är en professor som heter Kenneth Hyltenstam. Han är professor i tvåspråkighet vid Stockholms Universitet och får därigenom något slags tolkningsföreträde när det kommer till... just det, tvåspråkighet. Så här tycker professorn:

"Jag håller med Witt-Brattström om behovet av en förstärkt undervisning i svenska och en förbättrad utbildning för ungdomar med utländsk bakgrund i allmänhet. Hon har också en viktig poäng i sitt resonemang om svenskans status som huvudspråk i Sverige, och jag har inget emot hennes idé om mer litteratur i undervisningen. Men när hon spelar ut detta mot skolans stöd för de tvåspråkiga elevernas modersmål, hamnar hon helt fel och motverkar tyvärr sina i grunden goda intentioner."

Hyltenstam fortsätter genom att argumentera för att det finns betydligt fler skäl till att ha modersmålsundervisning än att enbart underlätta svenskainlärningen. Det är nämligen bra eftersom det leder till: gynsamma förutsättningar för en elevs allmänna kunskapsinhämtande, fortsatt språkinlärning (också av svenska alltså), läs- och skrivinlärning, identitetsbildning samt för kontakten med föräldrarnas kulturella bakgrund.

Professorn anser slutligen att forskningen är enig om att det är fint och bra med bra modersmål, att EWB inte hajar grejen med Crawford & Rossells kritik av Thomas & Colliers forskning och att hemspråksundervisningen är gammmal, gedigen, underfinansierad men framförallt bra.

Hyltenstams slut-diss lyder så här:

"Om det ska bli en förbättring av skolresultaten för invandrarelever behövs inte bara mer svensk litteratur i svenskundervisningen, det behövs andra attityder, andra kunskaper och en annan förståelse för invandrarelevers verklighet än de som speglas i Ebba Witt-Brattströms artikel."

Frågan man ställer sig: har han rätt? Det har han säkert. Det vore ju i alla fall konstigt att påstå, eller tycka i största allmänhet, att modersmålsundervisning är dåligt. Åtminstone så länge man inte är rasist, vilket jag tror att en ytterst liten del av Stäppvargens ytterst lilla läsekrets är. Fast betyder det att prof. Hyltenstam är rätt ute? Nja. Njä.

EWB, tror jag, ställer modersmålsundervisning sida vid sida med svenskaundervisning och diskuterar vilket av alternativen man borde satsa mest på. Den resursfördelning som äger rum verkar hon förutsätta är ett nollsummespel: ska man satsa mer på modersmålsinlärning så måste man ta från svenskainlärningen. Och så kan det säkert vara. Frågan är således vilken av dessa två som borde prioriteras när resurserna är begränsade? Det övergripande syftet med en sådan frågeställning är att utröna hur en lyckad integrering ska gå till. Genom att låta invandrare lära sig bra svenska tycker EWB och tror att metoden att (istället?) satsa på modersmålsundervisning är rastistisk.

EWB tycker som sagt att svenskundervisningen är viktigare och dissar modersmålsinlärning lite grand för att förtydliga sina argument. Hyltenstam blir arg och tycker att hon förtalar modersmålsundervisningen, men stirrar sig blind på dissen och missar frågan om hur integreringen bör ske. Hans inlägg påminner om en handledares kommentarer på en uppsats, eller kanske en redaktörs på en artikel, och kanske bör den ses i det ljuset. Som en kritik av EWB:s argument, snarare än hennes slutsats.

(Denna andra del av EWBK är kanske den mest sakliga, och möjligen därigenom den torraste. En kul detalj är att Hyltenstams slut-diss ger en föraning om vad som komma skall: "(...)det behövs andra attityder, andra kunskaper och en annan förståelse för invandrarelevers verklighet än de som speglas i Ebba Witt-Brattströms artikel." När vi kommit längre fram på vår färd i prutt/guzz-land kommer ni att se vilken träffsäker föraning detta är. Professor Hyltenstam är förmodligen claire-voyante.)

Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (Del 1)

2006-05-05T12:09:00.000+02:00

Hur började egentligen den långa tidningsdebatt som sysselsatt mig så många morgnar över kaffet? Inte i tidningen, i alla fall. Utan på teve. Ebba Witt-Brattström (EWB) är med i en paneldebatt i TV4 där hon uttalar sig om regeringens underlåtenhet att satsa pengar på förstärkt svenskaundervisning för invandrare:

"Regeringen signalerar till våra nya svenskar att det räcker om de lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård."

Gringo, politiskt über-korrekta i sin multikulti-approach på tillvaron, lackar lite grand. I sin bilaga i Metro hittar de på en jobbannons som lyder så här:

"Witt-Brattströmska kompaniet söker språkfascister. Du! Ja, Du. Det är Dig vi behöver. Under förutsättning att Du vill bevara Sverige svenskt i ordets mest ariska bemärkelse och inte drar Dig för att säga sådant som behöver sägas (på ren svenska förstås) har Du en given plats i kompaniet som ska ta tillbaka det svenska talspråket till tjugotalets radiorikssvenska skönhet. RING EBBA."

Gringo tycker att hon är en språkfascist från överklassen. Skolministern likaså. EBW kontrar i DN med att hon minsann är född i utlandet, att Gringos "miljonsvenska" inte alls talas av någon miljon, att det inte finns något vetenskapligt stöd för att goda hemspråkskunskaper leder till bättre svenska och att... öhh... ja, att ordet guzz betyder prutta på persiska, vilket skulle innebära att den som kallar en tjej för guzz kallar henna för en prutta.

Här gör vi vår första paus i vandringen längs prutt/guzz-debattens snåriga stigar. Vi stannar för att äta en ostmacka och dricka lite kaffe.

(Eftersom avsnitten i EWBK kommer att läggas in nerifrån och upp, så är det viktigt att ni alla är inne och läser flitigt. Det blir heltokigt om ni ska ha avsnitt 3 ovanför avsnitt 2 och ska försöka scrolla ner utan att tjuvläsa på vägen. Lyd mitt råd: ha Stäppvargen som startsida!)

EWBK (Prolog)

2006-05-04T15:06:00.000+02:00

På allmän begäran har Stäppvargen åtagit sig uppgiften att i några svepande tangentbordstryckningar återge en längre debatt som ägt rum på Dagens Nyheters kultursidor. Debatten handlar om... tja, om huruvida guzz betyder prutta och därför inte bör användas som synonym till tjej. Fast som i alla bra debatter spårar saker och ting ur lite grand.

Detta åtagande är det största som vi (jag) på redaktionen tagit oss an. Det är det första blogginlägg som inte görs i realtid - vilket som de flesta förstår är en omskrivning av fenomenet att skriva först och tänka sen - vilket innebär en stor omställning i arbetssättet. Om det utlovade och hett efterlängtade inlägget inte kommer så snart som de flesta av er önskar, så ber jag därför om visst överseende och en nypa tålamod.

Tänk på att jag inte är mer än människa, über-människa, men ändock människa.

Pretty boy i förnekelse

2006-05-02T14:13:00.001+02:00

Saxat ur senaste numret av Bon:

”Överlag verkar alkoholist-stylen vara passé. Den har tvingats lämna rum för vältränande metrosexuella pretty boys.”

Skit också. Jag är ju en hybrid skapad av lika delar effeminerad mesighet och försupen bekvämlighet. En korsning mellan Bons två typer med en karaktär som drar mig närmre den förstnämnda. Det gör mig lite stressad. Jag brukar tänka när jag sitter i min tröstlösa tillvaro att lyckas jag inte med något annat så kan jag åtminstone bli alkoholist. Bilden av den alkoholiserade författaren är tillräckligt romantiserad för att jag ska attraheras av den, tillräckligt patetisk för att jag ska kunna se mig själv förverkliga den. Det vill säga, fram tills nu.

Enligt Bon, Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström spelar författares utseende en stor roll för omvärldens uppfattning om dem. Och alkoholist-stylen är på väg ut. Vad ska jag göra? Köpa ett gymkort och bli seriös? Eller bli en metrosexuell alkoholist!

Genier stjäl, eller vad det heter.

2006-05-02T12:39:00.000+02:00

Jag är inte särskilt insatt i hur upprättshovslagen fungerar, särskilt inte när det är fråga om trans-skandinaviska stölder som den här. Jag antar att jag behöver tillstånd, för det brukar väl stå att "detta är återgivet med upprättshovshavarens tillstånd" när någon stjäl i riktig press? Om så är fallet, så har jag verkligen för mig att Aslak gav mig tillstånd till detta på valborg. I annat fall så tog jag det ändå.

Texten nedan är hämtad från Aslaks blogg. Den är drit-bra, som de säger där i väst.

Hva lo de av før?

Hva lo de av før? Jeg mener, for lenge siden. Hva lo for eksempel Adam og Eva av da de slang rundt i hagen? Hadde de en lystig tone seg imellom? Jeg antar at de stort sett gikk sammen. Var det da mulig å komme opp med historier den andre ikke kjente til fra før? Å lyve på seg historier fra arbeidskolleger og lignende kunne skape troverdighetsproblemer. Det samme gjelder ”norsken og svensken og dansken”-vitser som man vel må si ville vært noe forut for sin tid. Og ”alle barna”-vitsene ville begrenset seg til å handle om Kain og Abel. Som kjent ingen utømmelig kilde.

Lo de av kroppsdeler slik som vi gjør i dag? Kunne Eva si for eksempel ”tiss”, og så lo Adam av det? Eller skulle det mer til? Kanskje gikk det i eple og slangen-vitser. ”Hvor mange epler kan man spise før Gud blir sinna?”. Eller: ”Hørt historien om Adam og Eva og epleslangen?”. Lo de av slik, der i hagen?

Gikk det serier på tv-en om seks apevenner som bodde i samme skogholt og hang ved det samme banantreet, den ene spilte gitar og en annen var dum, og alle var de vakre og så populære at alle snakket om dem? Eller kanskje arrangerte de sangkonkurranser mellom alle hagens dyr, der de dårligste, de som ikke kunne synge men som hadde stilt opp i god tro, ble hengt ut og gjort til latter. Lo de av vitsen i smellbongbongen, den gangen, for lenge, lenge siden, eller av sine gamle hårfrisyrer eller av dumme ting de gjorde sist gang de var ute på byen eller av de rare, umoderne fikenbladene de hadde på seg på gamle fotografier? Kanskje lo de hele veien til banken. De var tross alt de rikeste menneskene i verden.

Hva lo de av? Jeg vet ikke. Men det må ha blitt en del intern humor, ser jeg for meg. Kanskje noen practical jokes, gjerne med epler. Og ellers mye dødtid.

Ruelse på Rackarberget

2006-05-02T12:18:00.000+02:00

Om jag nu med en känsla av förtvivlan över reaktionära uttryck från Universitetsvärlden föll tillbaka i min fåtölj för några månader sedan, så har jag nu hoppat till överraskad och förvånad. Elli Eisenhauer, känd från "Upprörd i Uppsala", har nämligen synts till på pretto-modelivsstilstidningen Bons releaseparty. Och inte nog med det. Hon finns med på mingelbilderna i tidnignen, namngiven! Hatten av för dig Elli.

Jag var nog lite orättvis i inlägget om nedladdningsbara föreläsningar. Eller kanske inte orättvis, utan överdrivet aggressiv. Hennes, i mitt lilla tycke, trångsynta inställning till ny teknik i undervisning och hennes stereotypa uppfattning om vad som är "amerikanskt" är förvisso lite irriterande, men utgör faktiskt ingen anledning att gå på som jag gjorde. Sorry, Elli.

När Ellli nu synts till på Bons releaseparty så har en hennes status inte bara sprungit om min - för den har aldrig legat bakom - utan varvat den. Jag måste erkänna mig besegrad och visa min överman i den mediala hierarkin tillbörlig respekt. Det är därför som jag gör denna lilla dvärgpudel och tar - lite - avstånd från "Upprörd i Uppsala". Fast mest egentligen för att det inlägget suger ur ett rent stilistiskt perspektiv. Betrakta det som en ungdomlig synd! Ett infall av pubertal upprördhet!

Jag är mognare nu.

Som en dagbok, ungefär.

2006-04-27T10:18:00.000+02:00

Början:

Jag vet att det riskerar att bryta illusionen om att Stäppvargen är ett forum för intellektuell debatt, men jag måste göra ett till självbiografiskt inlägg för att hålla er uppdaterade om vad som händer den latenta journalist som är Jonas Ehne. Det är inte mycket, det måste jag erkänna. Men någonstans har jag en känsla av att det måste förmedlas. Betrakta det som en sida av mitt journalistiska kall.

Senaste nytt:

Jag har skrivit en mall för utskick av artikelidéer till tidsskrifter. Den är högtravande till den grad att till och med jag besväras av den uppblåsthet som präglar självbilden jag förmedlar. Men, men. Är man uppfylld av sig själv så är man - en av livets hårda sanningar, har jag lärt mig. Jag har en början och ett slut, däremellan ska jag kopiera in artikelidéer. Vad sägs om ett informativt reportage om Polaroid-kamerans tillvaro i digitalkamerans tidevarv? Eller en artikel om vad som gör att vissa människor klär sig snyggare än andra? Tänkte maila Diegos chefredaktör idag, om jag verkligen törs sjösätta mitt Vasa-skepp till mall.

Avslutning:

Okej, okej. Nu får det vara nog. Jag avslutar detta självbiografiska inlägg med en försäkran om att jag lever och har hälsan. Ni behöver inte oroa er.

Ännu kortare om Gud

2006-04-20T12:18:00.000+02:00

Gud, gudomligt väsen, katt i låda. Kärt väsen har många namn.

Såsom jag har förstått det så är halva poängen med gudar att de ska finnas i någon slags himmel. Himlen, om jag har förstått den saken rätt, har vi inte omedelbar tillgång till med våra fem sinnen. Det finns förstås vissa som hävdar att man med lite böner och en god portion inbillning kan komma i kontakt med den, fast det verkar mest vara humbug. Alltså ligger himlen utanför vår räckvidd, utanför vår uppfattningsförmåga.

Det innebär, per definition, att vi inte kan veta om det finns en katt i lådan. Då säger jag att jag följaktligen inte kan veta om den finns där eller inte. En åsikt i frågan, vare sig jag tror att den finns eller inte, innebär alltså att man tror att det förhåller sig på ett visst sätt. Tror gör man i kyrkan och där är jag inte med. Jag håller bara saker för mer eller mindre sannolika. Att det finns en katt i lådan när jag med mina sinnen inte kan skönja något tecken på att den finns där, håller jag helt enkelt för ytterst osannolikt. Samma sak med Gud. Jag är agnostiker.

Fortsättningen på kollektivt ansvar (del 1)

2006-04-18T20:29:00.000+02:00

Kan ansvar vidhäftas identiteter? I så fall, vilka identiteter? Knappast beroende på hårfärg eller musiksmak, men kanske kön och samhällsklass? Civilisationstillhörighet? Kräver en sådan identifikation en tydlig och medveten koppling mellan den kollektiva identiteten och individen? Annorlunda uttryckt: kan en människa genom att inte identifiera sig med en grupp som hon annars skulle kunna tillhöra frisvära sig från det kollektiva ansvar som gruppen bär på? Är en tysk som var aktiv i motståndet mot nazismen medskyldig till andra världskriget i egenskap av tysk? Är en transa medskyldig till det svenska patriarkatets orätter i egenskap av att vara född som en pojke? Och just det: innebär ansvar för en orätt skuld för densamma?

Jag har stångat huvudet blodigt mot frågan om det finns kollektivt ansvar, eller – för jag har svårt att bestämma mig – frågan om det finns någon mening med att tala om kollektivt ansvar? Som jag ser det har jag tre problem:

Jag fattar inte vilka som ska bära ansvar för vad.

Jag fattar inte vad man ska göra med sitt kollektiva ansvar när man väl har fått det.

Jag fattar inte om ansvar implicerar skuld.

Om ni väntar ett slag ska jag utveckla detta. Under tiden får den som vill gärna upplysa mig i frågan.

I kontemplation över städning

2006-04-18T20:04:00.000+02:00

Som profeten ståendes på toppen av berget bland blixtrar, åska och kraftiga vindar. Med långt, yvigt grått hår och ett skägg som räckte mig ner till bringan proklamerade jag med tordönsstämma: Vi måste verkligen dammsuga! Och Tove hörsammade budet och började på sitt allra mest effektiva sätt att tjata på mig om att nu när jag sagt så, så får jag ju lov att göra någonting åt saken. Varpå det dammsögs bland blixtrar, åska och hård vind. Bland buttert muttrande pojkvänner och preussiskt disciplinerade flickvänner.

Det var måhända inte den sortens städharmoni man föreställer sig i pedantens himmelrike. Det var ju trots allt i en miljö präglad av konflikt som fröet till städningen äntligen slog rot och började gro. Det var med irritation som bränsle det dammsögs och plockades undan. Fast ingen bryr sig om det tråkiga i sådana förutsättningar när den sanna frälsningen finns i ett städat hem.

Idag är det annorlunda. Alltjämt står jag på mitt Arrarats topp förkunnandes det ena städbudet efter det andra. Vinden viner och blixtrarna fräser! Men sedan. Ingenting. Molnen skingras och vinden mojnar. Kvar står jag med mitt gråa, toviga hår bland dammråttor och brödsmulor alltmedan solen lyser. Jag blir lika förvånad varje gång det händer, lika förbluffad över detta antiklimax som kallas lugn.

Vänligt samförstånd där irritationen härskade. Jag frågar mig i smutsen vad som är att föredra: lite skit i hörnen eller ett rent helvete?

Fullständigt opretentiöst

2006-04-07T13:58:00.000+02:00

Okej, here goes.

Kära Fredrik: läs Gryning över Kallahari snart så att jag kan läsa den. Jag har en känsla av att den kan utgöra bra stoff till mitt stora inlägg om... om... stora saker. (Förresten: först hade jag skrivit "lillebror" innan ditt namn, men det tog jag bort nu. Snällt va?)

Kära alla: jag och Tove har flyttat till en ny lägenhet som ligger på Rackarbergsgatan. Den är stor, fin och en tvåa. Sovrummet är smakfullt inrett med nätverkssladdar på golvet liksom en och en annan router. Så kommer det nog förbli fram tills den dag jag lyckas övertyga Tove om det livsnödvändiga med trådlöst nätverk. Det är lite insyn till vardagsrummet vidare in i hallen, så om ni vill se mig naken så kan ni stå och lurpassa i väntan på min morgondusch!

Kära media-Sverige: ge mig frilansuppdrag så att jag kan köpa mer saker. Ni har min framtid i era händer, försätt inte chansen att rädda mig undan ett liv som omotiverad banktjänsteman!

Kära Ulf och Karin: tack för era debattinriktade inlägg. Jag känner att alla debatthämningar är på väg att släppa fullständigt. Jag fantiserar om evighetslånga diskussioner om allt!

Kära datanördar: om någon vet hur man gör för att lägga in länkar i högermarginalen på ett enkelt vis, så får ni gärna tipsa mig om det. (Ett tillägg i efterhand: jag kom just på hur man gör för att fixa länkarna. Det står ju "Edit me". Jag antar att man bara ska klicka på texten...)

Studsandes på nätet mellan SvD och Salon

2006-04-06T16:45:00.000+02:00

Det är svårt att titta på film om man läser för mycket. När man är liten utgör detta inget problem: för det första så läser man inte seriösa tidningar och för det andra tycker man att alla kritiker är dumma i huvudet. Resultatet blir att man konsumerar filmer utan urskiljning, men med största välbehag. Men precis som när Eva biter i äpplet och det ljuva, bekymmersfria livet upphör så uppnår man en ålder där man genom läsande ställer sig kritisk till vad man ser och gör slut på skräpfilms-Eden. Istället för att hänföras av bilderna sitter man och tänker och tycker.

Min upplevelse av Woody Allens Match Point utgör ett exempel på detta. Med mig från mitt läsande hade jag två omdömen från två respektabla källor: Svenska Dagbladet respektive nättidsskriften Salon.com.

Salon: "Match Point is a fatally neat exercise in detached craftsmanship, and maybe that's the best we can expect from Allen at this point. (...) But its twists notwithstanding, from the casting to the dialogue, "Match Point" just feels pickled in artificiality. Rhys-Meyers is attractive but flat; he has the bland glow of an underwear model."

SvD: "Jonathan Rhys-Meyers har den rätta farliga blandningen av mörk skönhet och inre tryck. (...) Det slår gnistor om paret Rhys-Meyers och Johansson och intrigen tar sig det mest oväntade och överraskande vändningar. (...) Som publik kan man bara tacka och ta emot denna intelligenta, sensuella och spännande thriller. Matchboll till Woody Allen."

Och vad hände? Halva filmen gick åt till att tänka på recensionernas vitt skiljda utsagor om filmens kvalitet. Jag såg på filmen med mitt ena ögonbryn höjt på det kritiskt frågvisa sätt som jag tror får mig att se intellektuell ut. Blev inte det minsta uppslukad av handlingen förränn bollen, som studsat på nätet, föll ner på rätt sida och jag kunde hänge mig åt intrigens alla oväntade vändningar. Efter halva filmen gav jag upp motståndet mot det goda "craftmanship" som Salon såg som så innehållslöst, men som fungerade så utmärkt på mig.

Jag tror att om man skulle ta SvD:s och Salons recensioner och smälta dem samman, så skulle legeringen bestå av det som jag skulle fylla en recension av Match Point med. Jag tror också att i min upplevelse av att efter halva filmen glömma bort att granska filmen och istället se den så ligger kärnan av vad som utmärker en god film: förmågan att rycka med. Det är det som skiljer SvD:s respektive Salons upplevelser av filmen, medan Salon aldrig lät sig ryckas med förlorade sig SvD redan från början. Detta gör också kritiken subjektiv: bara den som låter sig ryckas med rycks med.

(Lång-)randigt raljerande

2006-04-06T11:01:00.000+02:00

Nu ska vi hänge oss åt djupt tänkande ett litet slag, mina kära läsare. Jag har nämligen upprörts över den här antisemit-debatten igen. Jag tänker dock låta bli att trassla in mig i en massa resonemang och begränsar därför mitt raljerande inlägg till tre stycken observationer.

1) Att säga att "judarna" bär ett ansvar för Israels agerande gentemot palestinierna är tydligen lite smått anti-semitiskt. Det kan jag förstå, eftersom jag inte tycker att en grupp människor kan ha den sortens kollektiva ansvar på grundval av sin etnicitet, klass eller kön. Det som är lite intressant är dock att den svenska vänsterns stora hobby i livet är att ålägga olika grupper just sådant kollektivt ansvar för orätter. "Alla män har ett ansvar för mäns våld mot kvinnor", är ett paradnummer. Jag kommer inte ihåg vem (av alla som sagt så) som skrev det i ETC, men det var där jag läste det en gång. På andra håll har jag hört om vårt (vi som är västerlänningars) kollektiva ansvar för fattigdomen i tredje världen. Eller varför inte borgarnas ansvar för förtrycket av arbetarklassen? Bär jag ett ansvar för dessa orätter för att jag är man, västerlänning, småborgerlig? Nix.

Tillbaks till det intressanta: den sortens resonemang som är tabu i etnicitetsfrågor är legio i vänsterns diskussioner av klass- och genusfrågor. Kan det möjligen vara därför som den svenska vänstern stundtals uppfattas som anti-semitisk?

2)Det finns tydligen en stor skillnad i att säga att "judarna" har stor makt i media och att säga att det finns relativt många personer av judisk börd som har makt i mediavärlden. Det första är ett normativt påstående som anspelar på gruppfördomar, medan det andra ett deskriptivt påstående om en statistisk realitet. Det hade jag inte en aning om innan den här debatten började! Om jag hade deltagit i undersökningen (där frågor av den första typen förekom) hade jag gått i fällan och svarat ja.

3)Tabu bor granne med fetischism. Jag kommer härmed ut inför er, mina kära läsare, som anti-semtismdiskussionsfetischist. Alla tabun som omger frågor om anti-semitism och judendom är helt enkelt för mycket för mig: jag bara måste diskutera dem! Men detta är ju också problemet med tabun; debatten hänger upp sig så fullständigt på objektet att de bakomliggande frågorna försvinner i all upprördhet. Jag tror att det är därför som alla diskussioner om anti-semitism urartar till att handla om allting annat än främlingsfientlighet.

Okej, nu fick jag det ur systemet. Nästa inlägg blir putslustigt och lättsamt. I promise you!

Lite kort om Gud

2006-03-21T11:48:00.000+01:00

Att tro på en gud är att surrender to the subliminal. Med det vill jag säga att man har lurats att dra förhastade slutsatser om sakers tillstånd för att man slagits av någonting storslaget och sublimt.

(Titta vilken engelska-mupp jag blivit: Att tro på en gud är att surrender to the subliminal. Så fånigt! Bara för att jag tycker att "surrender to" låter tufft och eftersom jag inte hittar en lika tuff formulering på svenska, så intalar jag mig själv att jag måste skriva uttrycket på engelska. Hej Kishti Tomita.)

Det finns någon matematiker, eller vad han kan tänkas vara, som har ett exempel som handlar om en låda i vilken det antingen kan finnas en katt, eller inte finnas en katt. Enligt någon slags logik så innebär det att katten både kan finnas där och inte finns där. I experiment har man tydligen lyckats visa att någon slags sub-atomär partikel kan både vara och inte vara på ett ställe samtidigt, av någon anledning som jag inte minns men misstänker har någon slags implikation för den allmänna relativitetsteorin (för det verkar ju allt matematiskt ha).

Men till min poäng: om man inte vet om huruvida det finns en katt i lådan eller inte, så bör man låta bli att uttala sig om saken! Att anta något av alternativen vore att utesluta en hel, eller rättare sagt halv, värld av möjligheter. Tänk om man antar att katten inte är där och slänger lådjäveln i soporna, för att upptäcka att katten visst var där och att den nu ligger bland en massa gojs och kvävs av äckel? Då har man missat oändliga mängder quality time med missen och får ångra det i evighet!

Detta för att illustrera min stora filosofi om kunskap och tro. Den går i korthet ut på att man ska hålla tyst om det man ändå inte vet något om. Följriktigt är jag varken troende eller ateist, utan bara ovetandes. Det ni!

Permaneders inkarnation i Uppsala

2006-03-19T19:13:00.000+01:00

Herr Permaneder är en godhjärtad, tjock bayrare som inte ids arbeta om dagarna. Istället för att driva sin firma så avvecklar han denna och lever på inkomsterna från uthyrningen av ett par lägenheter i sitt hus. Han ägnar sig istället åt att skapa en så gemytlig tillvaro som möjligt, ätandes gott och drickandes mycket öl. Han förekommer i Thomas Manns "Buddenbrooks" och är en skrämmande föraning om vad jag kommer att bli om jag inte lyckas stävja min lättja!

Den här tanken slog mig idag, då jag lite trött efter en 25-årsfest har ägnat mig åt att ligga i Toves knä, läsa tidningen, glo på internet och att dricka kaffe. Jag har alltså tagit det lugnt, det vill säga lugnt även i jämförelse med vad jag brukar ta det när jag är ledig. I klartext innebär det jätte-jättelugnt. Under ett försök från mig att rättfärdiga denna tillvaro bara skrattade Tove åt mina påståenden om att jag behöver dessa lediga dagar (fyra per vecka) för att pursue my dreams. Hon menade att jag bara är karaktärslös och slapp. Jag fick en jobbig känsla av att hon hade rätt.

(Resten av inlägget är skrivet av min optimism)

Detta må nu låta ödesmättat och dystert, men frukta inte ni vänner av Jonas och förespråkare av driftighet, för det finns hopp! I förförra veckan befann jag mig nämligen i Schweiz och åkte skidor när jag trots respektabla mängder Campari lyckades skriva ytterligare en IQ-studentkrönika. Tyvärr lyckades jag inte maila den på något internetcafé, så efter några dagars runtspringande med ett usb-minne och en alltmer pushy redaktör, fick Tove lov ta diktamen över telefon. Hon gjorde en kämpainsats skrivandes min krönika med nacken i 45 graders lutning och luren fastklämd mellan axel och öra.

Dessvärre följde jag inte riktigt anvisningarna och skrev en krönika som utspelade sig på vintern, trots att tidningen kommer ut i april. Jag fick således bakläxa och Toves kämpande med nedtecknande av min krönika var förgäves. I ett sådan läge hade en svagare person kastat in handduken, men det gjorde inte jag! Nyttjandes mina två lediga dagar i mitten av veckan skrev jag på krönikan ett par timmar på onsdagen, för att skriva färdigt och skicka in den i fredags från jobbet. Summan av dessa äventyr? Två krönikor på lika många veckor. Det är personligt rekord och ett litet, litet steg i rätt riktning.

Samhällsmystik

2006-03-19T18:37:00.000+01:00

Att mystifiera antisemitismen såsom den gjorts i den pågående debatten efter undersökningen om svenskars inställningar till judar, leder i slutändan till att de antisemitiska tendenserna förstärks. Därom blir jag övertygad när jag läser om undersökningen, vars största brist (vid sidan om de ledande frågorna) är att den skiljer antisemitismen från andra former av främlingsfobier och framställer den som en mystisk och ondskefull kraft.

Jag tror att antisemitismen i debatten framställs som mer omfattande och problematisk än vad den i själva verket är. Misstolka mig inte; antisemitism är ren och skär idioti och den utgör i sig ett verkligt problem. Men jämfört med andra former av främlingsfientlighet är den inte så omfattande som man förleds att tro. Jag tror exempelvis att muslimer och romer drabbas mycket hårdare av fördomar i samhället än vad judar gör. Den människa som har ett arabiskt namn har betydligt svårare att få jobb än en person med ett judiskt, eller "svenskt" namn.

Därmed inte sagt att antisemitismen inte är ett problem eftersom andra grupper är hårdare drabbade. Därmed inte sagt att den borde ignoreras. Men när en form av främlingsfientlighet ägnas mycket större uppmärksamhet än andra så ger det en känsla av obalans och orättvisa. Och upplever man att en sådan obalans föreligger så börjar man fundera på varför och där någonstans öppnar man dörren på glänt för konspiratoriska tankar om ett för stort judiskt inflytande. På det viset kan fokuseringen på fördomar om judiskt inflytande späda på fördomar om judiskt inflytande.

För att motverka sådant resonerande bör all sorts främlingsfientlighet motarbetas, utan urskiljning och utan mystifiering. Därför bör antisemitismen undersökas sida vid sida om andra xenofobier. Därför bör islamofobin ägnas betydligt mer uppmärksamhet än vad som görs.

Upprörd i Uppsala

2006-02-24T22:13:00.000+01:00

I Diego hittade jag följande upprörande intervju. Den intervjuade, Elli Eisenhauer (vilket faktiskt är ett riktigt tufft namn), är universitetspedagogisk utvecklare på Stockholms universitet med inriktning på it. Apropå Apples senaste idé, att tillhandahålla föreläsningar som kan laddas ned och ses och lyssnas på via en Ipod, säger han så här:

"Att sitta med på en tvåtimmars föreläsning kan vara nog jobbigt. Att se den på en liten Ipodskärm är nog ingen bra idé"

Journalisten ställer följdfrågan: "Apple vill föra samman universitetsstudier med modern livsstil, vad tycker du om det?"

"Spontant tycker jag att inte att studier och en designad livsstil hänger ihop.
Det känns väldigt amerikanskt. Studenterna behöver få vara privata också."

Så talar en konformist. En byråkratisk, reaktionär konformist. Det värsta släkte som står att finna på denna universitetsjord.

Jag behöver väl knappast nämna vilken fördel det skulle innebära att få föreläsningar tillgängliga i ett sådant format att man när som helst skulle kunna ta del av det? Att inte vara beroende av det lilla ögonblick som förflyter mellan det att en person säger A och fortsätter med B för att skriva ner detta A? Att om man är sjuk ändå kunna följa föreläsningen? Nä, det framträder som en självklarhet. En given förbättring för varje framåtsträvande student.

Men så när man är som mest uppjagad och glad över ett sådant förslag, så stöter man på ett citat från Elli Eisenhauer och faller förtvivlad tillbaks i fåtöljen. Vad pratar han om? Att studier och en "designad livsstil" inte hänger ihop? Vad är det för floskler? Vad är i huvud taget en "designad livsstil" och vad är det som gör att en sådan inte kan kombineras med "studier"? Varför är det "amerikanskt"? Och vaddå behöver vara "privata"?

Innehållslösa floskler, säger jag!

Jag blir så upprörd.

Vad borde man ta sig till?

2006-02-24T15:27:00.000+01:00

Är det någon mer än jag som misstänker att allting man gör upptäcks, avslöjas och ifrågasätts? Att man inte kan skriva en rad man inte står för, eftersom någon kommer att läsa den och dra slutsatser om ens person?

Jo, visst. Det är klart att det är så. Men precis som när man lär sig att rida så måste man hoppa upp på hästen igen när man skrivit någonting dåligt. Om man inte vågar ta risker, vågar göra bort sig så utvecklas man varken som skribent eller ponnyryttare. Det vet man ju, för så säger alla. Fast å andra sidan: alla säger ju redan allting.

Stäppvargen säger att jag inte skriver för att jag är rädd för att göra bort mig, rädd för att inte räcka till. Har han rätt i det? Självklart. Gör det någon skillnad för mig när jag försöker få vad som helst till stånd? Nix.

Ju mer man vill göra desto mer drömmer man och ju mer man drömmer desto mindre gör man.

Med pekfingret liksom instucket mellan två veck på min mage

2006-02-05T13:32:00.000+01:00

Bilringarna ovanför byxlinningen består inte av fett utan av outnyttjad tid. Så är det. De är rester av all den tid jag låtit gå åt till att titta ut genom fönster, läsa tidningar, svettas om fötterna i tofflor, klippa naglar och vara apatisk. Tid behöver energi för att utnyttjas och får den inte det så bildas det bilringar ovanför byxlinningen.

På akvariets botten

2006-01-23T21:34:00.000+01:00

I den tidsrymd som utgör perioden mellan mitt strykande av skjortor och mitt tittande på teve, finns det nätt och jämt tid till att skriva några rader til Stäppvargens ära:

Han var en fin och anspråksfull fisk, med ambitioner värdiga en lax och driftighet värdig en guppy. Man skulle kunna kalla honom en drömmare. En spräcklig, egensinnig drömmare. Som gillade att stoppa sin fisknos i bottengruset för att stänga tillvaron ute.

Proklamation #1

2006-01-15T20:48:00.000+01:00

Detta för att ha invigt ett brutet löfte och för att gå vidare. Till en spräcklig guldfisks ära.